Förr mötte man mörkret i pörtena med berättelser och historier, under den Nordiska biblioteksveckan vill man bevara traditionen genom högläsning i halvljus. 

Varje år samma dag samma klockslag samlas man kring en bok som länderna turas om att välja ut. I år när Sverige, Norge och Danmark firar Norden 100 är det deras böcker. Av utrikespolitiska skäl kunde Finland inte ansluta sig förrän på femtiotalet, och bidrog inte med någon bok i år. Så vi lyssnade till Karen Blixens "Babettes gästabud" som utspelar sig i norska Finnmark, och oväntade världar öppnade sig för oss.

En bild som jag alltid ser för min inre syn är ”flygfotot” med lampor som släcks ner i ett band från Grönlands vita (!) värld över Island till det gröna barrskogsbältet i Finland och Ryssland där gränsen går som ett sår i naturen. Genom samarbetet på Nordkalotten har nordöstra Ryssland närmat sig Norden så kanske blir det ”kurande” även där. Estland tillhör ju Norden genom sin svenska historia och genom språksläktskapen med Finland. Färöarna, Åland och en del andra autonoma områden deltar också.

Pajala och grannkommunen Kolari turas alltså om att fira hos varandra – så kan man göra vid en öppen gräns med en bro över. 

Tänker på oktober 1944 när Sverige tog emot ett par hundra tusen människor plus boskap från finska Lappland. De flydde för de tyska trupperna som kom att ödelägga finska Lappland och norska Finnmark. Gränsen öppnades för de flyende, folk och svagare djur på färjor (bron kom till först på 1980-talet), hästar simmandes i älven. Kyrkan i Pajala fylldes till brädden av flyktingar innan vidaretransport längre ner i landet. De blev väl omhändertagna men saknade information från hemlandet, de kunde ju i regel inte läsa svenska. Bland de evakuerade fanns familjen Paasilinna vars fyra söner blev författare som ökat kunskapen om Nordkalotten.

Skriver detta eftersom jag oroar mig för förståelsen mellan de nordiska folken. Den hotas av amerikanisering och nedskärningar på nordiskt stoff i skolan och medierna. Det senaste förslaget i Sverige är att dra ner på Norden i skolan inklusive språken som man hittills gett en liten introduktion i. Barnen i Norden behöver veta om grannländerna, inte minst barnen i Norrbotten som nu flera år i rad hört dånet från de samnordiska militärplanen. Och det finns ju många öppna och dolda släktrelationer mellan länderna, inte minst i Tornedalen - få vet att modern till Sveriges försvarsminister kommer från finska Salla.

Framför allt skickar jag en förhoppning till de stora medierna: Gränserna är öppna – öppna även era nordiska (historiska) hjärtan! Berätta lite mer om grannarna, de är närmare än ni tror.

Och tack Gunnar Westrin för din krönika om samhället Lofoten, inte bara dess fiskar!