Om krigens förbannelse och svåra tider

Hjältekungar skrivs inom citationstecken när den för detta NSD-medarbetaren Bosse Johansson kommer ut med ännu en bok om vår historia. Den heter Svanesången och anspelar på det sista som en människa gör innan hon packar ihop och ger sig in i döden. Kanske är det Norrbottens historia han anspelar på också. Sista andetaget närmar sig. Nybyggartiden är över, och den nog så intressanta historien om människan här, hennes umbäranden i en svår tid, håller nu på att växa igen. Slyet äter sig in över platserna och deras legender. Dessa försöker nu Bosse Johansson grabba tag i och bevara. Det som finns kvar, det som ännu går att skymta i snåren av nybyggarnas Norrbotten och deras ättlingar.

I Svanesången ligger fokus på människan, hon som får ge sig ut på slagfältet, vare sig det är bildligt talat i livets hårda kamp, eller i krigets dito.
Rent geografiskt ger Bosse Johansson sig ut på en vandring i Norrbottens landskap, stannar upp på ett antal platser och fångar deras berättelser. Det mesta kretsar kring tidsperioden från 1600-talet och framåt.
Berättelsen om Magnus Ek, exempelvis, kraftkarlen och nybyggaren som kom till Njallats i slutet av 1800-talet. Han sägs ha fått 23 barn. Nära hälften av barnen dog innan de hunnit bli stora. Ett barn ramlade in i elden, en femmånaders pojke dödades av pigan som inte såg lillen som låg i ett varmt hörn vid öppna spisen, utan råkade trampa ihjäl honom.

- Det är väldigt intressant att försöka förstå hur de här människorna levde, och hur de arbetade i sitt anletes svett, säger Bosse Johansson medan han bläddrar och visar på bokens huvudspår.
Livet före traktorn var tufft. Hög barnadödlighet. Sjukdomar, svält och fattigdom. Allt detta var vardagsmat för de som befolkade bygderna. Ovanpå det kom perioder av krig som drog med sig död och förintelse. Inte bara att många män rekryterades och försvann från gårdarna.

Eller att soldaterna dog som flugor i fältsjuka, män som aldrig mer skulle komma hem. Författaren vill också lyfta fram alla knektänkor som lämnades kvar medellösa. Kvinnor som ofta fick gå och tigga.
"Äger varken häst eller ko", "hust-run sitter med fem barn i största fattigdom" eller "änka i största armod, kan intet betala". Livkompaniets lista på drabbade löper sida efter sida.
Och Johan Larssons hustru från Boden sitter kvar med sju små barn. Han kommer inte hem mer. Veden kanske var på väg att ta slut. "Hafwer 2 koor", nämner livkompaniet åter. Hur det gick för henne vet vi inte, men vi vet att hennes situation inte på något sätt var unik. Mängder av liknande kvinnoöden har Bosse Johansson hittat i arkiven, som vi får ta del av i hans bok.

- Hjältekonungar, nej det vill jag sätta inom citationstecken, säger han och menar att officerarna minsann fick sina krigsbyten och blev adelsmän. Men de meniga hade ett rent helvete.
Och under kriget 1808-1809 var det ett 150-tal soldater som dog bara i Alvik. Men följden blev också att smittsamma sjukdomar spreds och dödade även tio procent av lokalbefolkningen.
- Soldaterna dog ju oftare av fältsjuka, i dysenteri och diarré, än på slagfältet.
På ett sätt är det alltså en ganska dyster bild som historien bär med sig om nybyggarlivet i Norrbotten. I början av 1900-talet fick många nog av alla umbäranden och all fattigdom. En betydande andra utvandringsvåg till Amerika startade. Det är i alla fall vad Bosse Johansson kommit fram till i sina efterforskningar.
Men många kom tillbaka ganska snart. Det var inte så rosenskimrande på andra sidan Atlanten, inte minst när depressionen slog till i USA på 20-talet med hög arbetslöshet och tuffa förhållanden även där.

Och det här med att människor kom tillbaka från Amerika kanske det också ska ses allegoriskt.
- Det känns viktigt att lyfta fram nybyggarlivets positiva sidor, säger Bosse Johansson som vill se boken som en hyllning till alla de strävsamma människor som lade grunden till välfärdslandet Sverige.
En värme och en kärlek finns inbakad i umbärandena, det märks.
Men boken innehåller annat också. Mer kuriöst, men nog så intressant, är kapitlet i boken om gamla och ouppklarade mord i våra trakter. Exempelvis blev Esaias Thomasson skjuten vid sin laxpata i Järämä tidigt en sommarmorgon 1761. Kulan går in genom ett revben, viker av och stannar i höften. Blod väller ut ur munnen. Förmodligen är tarmarna genomborrade av kulan. Han överlever mer än ett dygn efter attacken, men dör sedan. Förövaren hittas aldrig.

Liket i Bjökvattnet 1929 är ett annat ouppklarat dråp, där offret aldrig identifierades. Mördaren åkte heller aldrig fast.
- Jag använder dessa berättelser för att kunna skriva om människorna och hur de hade det, ursäktar sig Bosse Johansson som inte vill verka spektakulär i sitt uppmärksammande av de grova våldsbrotten.
Med rötterna i Hedensbyn utanför Överkalix känner han ett varmt engagemang för bygdens historia. Det är egentligen hans enda förklaring till varför han lägger ner själ och hjärta i dessa bokprojekt. Det här är ju hans tredje bok. Tidigare har han skrivit Flottare med färg och Dit vägarna bär.
- Men det är orättvist och dumt att man låter inlandet utarmas, säger han.

Miljarder kronor har hämtats från Norrbotten, skogen och vattnet. Men så lite kommer tillbaka. Och nu är det här en avfolkningsbygd. Bara gamlingarna blir kvar. Allt riskerar att bli bortglömt, försvunnet, övervuxet och saknat av ingen. Handsågarna ligger kvar på marken och rostar, dolda av sälgarnas lövverk och brokiga rötter. Därför är det så viktigt att plocka upp minnena medan de ännu finns kvar och skriva en sådan här bok, menar Bosse Johansson.
- Om inte jag berättar om vår historia kanske ingen annan gör det. Det här är mitt folk, och jag är en av dem.