Kilometer efter kilometer. Ibland finner jag min rytm. Mile after mile. Ibland finner jag Pirsigs rytm. Vid några få tillfällen inbillar jag mig att våra rytmer är synkroniserade. Första beslutet gällde vilka avvikelser från Pirsigs vägval som skulle göras och vad som skulle följas. Egentligen var det inte något val, utan bara något jag låtsades fundera över. Jag visste från början vad som gällde och vad som alltid gällt, aldrig följa bokstavligen.
Robert M. Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel publicerades för 39 år sedan. Författaren reste från Minnesota till Kalifornien med sonen Chris och vännerna John och Sylvia. Boken kan kort karakteriseras som en filosofisk version av Jack Kerouacs På väg, även om skillnaderna är stora. Man kan skriva att Kerouac levde livet medan Pirsig filosoferade över det, men det är förstås också ett sätt att leva det.
Zen och konsten att sköta en motorcykel refuserades 122 gånger. Nu har den sålt i mer än fem miljoner exemplar. En förklaring till succén är den nära kopplingen mellan det som händer under resan och de filosofiska samtalen. En annan förklaring är att vardaglig irritation över regnväder, bekymmer över vägval och övernattningar skildras så fint. Pirsig gör inga försök att framställa sig själv i bättre dager. Tvärtom. Han framstår ofta som en rätt jobbig typ. Någon längtan av att följa med på hans resa har jag aldrig haft. Tvärtom. Jag är glad för att slippa hans sällskap, men följer gärna i hans litterära spår.
Motorvägar är för transporter. Pirsig reste på småvägar. Där har människorna tid att samtala, skriver han. Så är det, i högre utsträckning i USA än här hemma, men möjligheterna utnyttjas inte. Samtalen i boken sker främst inom gruppen. Det blir lätt så. Det är en anledning till att jag sällan reser i grupp. Jag vill hellre samtala med människorna längs vägen. Resan startar med förväntningar. Pirsig hoppas att Sylvia ska lära sig att uppskatta prärien som han gör. Där ingenting finns lär sig människorna att uppleva det som finns, skriver han. Ungefär så har jag lärt landskapen i västra USA under ensamma vandringar.
Till en början tror jag att resan ska påminna om mina tidigare bilfärder i Sandhills, Nebraska lite längre söderut, men landskapet längs småvägarna i South och North Dakota där Pirsig färdas under de första dagarna är mer omväxlande och vackrare än jag föreställt mig.
Boken var bättre än filmen säger vi ofta när vi sett en filmatisering. Här är landskapet bättre än boken. Jag gläds över att det är så, men blir besviken över att Pirsig inte förmått gestalta det bättre, men det är nog inte förmågan som saknats utan intresset. Han tycks i förväg ha bestämt allt för mycket vilken slags resa det skulle bli och vilken slags bok han skulle skriva. Det har hindrat honom från att ha sinnet helt öppet under resan, men i Ellendale fungerar det. Jag har läst sidorna som handlar om uppehållet i det lilla samhället flera gånger. Det är ett av mina favoritavsnitt i boken.
”Där har vi det! Ellendale!” Fem ord och två utropstecken! Entusiasmen över det lilla samhället flödar på de kommande sidorna. Beskrivningen blir en viktig del av upplevelsen. Pirsig lovprisar staden som han kallar ren och fräsch.
Det var för 39 år sedan. I dag är Ellendale fallfärdiga byggnader, men även förfallet har sin skönhet. Utanför smedjan talar jag med en kvinna som säger att det är länge sedan den var i gång. Hotellet där Pirsig bodde bommade igen för många år sedan. En skylt i ett fönster till det som en gång var ett operahus upplyser om att myndigheterna har beslutat att byggnaden är kulturhistoriskt betydelsefull och värd att bevara. Beslut om att det ska göras saknas.
Ellendale i North Dakota ligger några få kilometer från delstatsgränsen mot South Dakota. Under några timmar kör jag på väg 11 i North Dakota. Det är charmerande sträcka med ständiga förändringar mellan glest utplacerade små samhällen. Om utrymme funnits hade jag kunnat skriva långt om den femton mil långa sträckan.
Pirsig skriver ingenting förrän han stannar i Hague. Där frågar han en man i en affär om det finns en liten bro över Missouri som inte är utmärkt på kartan. Han vill inte köra hela vägen upp till Bismarck eller ner till Mobridge. Att det skulle finnas en bro över en stor flod i ett landskap där det nästan inte bor några människor är inte troligt och varför denna brådska hos en resenär som kritiserar stressen hos motorvägsresenärerna.
Pirsig valde Mobridge. Jag svänger också till vänster när väg 11 tar slut. Några få kilometer efter delstatsgränsen dyker Herreid upp. Den tidiga kvällen bjuder på ett ljus som får min kamera att jubla. Det är lördagkväll. Människorna sitter på sina verandor och äter och samtalar. Jag önskar att alla som inte varit i USA kunnat vara på plats för att uppleva hur fin samvaron kan vara i små samhällen i detta stora land.
Efter en natt i Mobridge fortsätter jag i Pirsigs spår upp genom North Dakota och in i Montana. ”Allt här utstrålar en naturlig renhet … inte välhållet, det är bara det att man aldrig har förstört det”, skriver Pirsig. Jag nickar instämmande. Sådana lagom kloka och insiktsfulla kommentarer längs färdvägen gör Zen och konsten att sköta en motorcykel till skön reselektyr.