Porten till Sveriges mest osynliga bibliotek är låst. Hit kommer inga låntagare. Den som vill göra ett besök måste boka tid. Trycka in rätt knapp i porttelefonen, invänta svar och avverka trapporna.
I hallen tar Ingalill Stenmark emot.
– Ja, här jobbar man bakom kulisserna, säger hon.
Hon är bibliotekarie på Sveriges depåbibliotek och lånecentral, har det övergripande ansvaret för samlingarna och uppskattar att hon ofta få se ”intressant material” hon aldrig tidigare varit i kontakt med.
Ett par trappor ner, i de stora källarmagasinen under markplanet mitt i Umeå, väntar en halv miljon böcker och trycksaker på sina låntagare. Den specialintresserade bok- och kunskapssökaren kan, via en beställning i sitt hembibliotek, här få tag i till exempel "Profpredikan hållen i Neder-Kalix på första bönedagen 1884" [af O. A. Lindfors], "Floran i Övertorneåtrakten i Norrbotten" [1966] eller "Kyrkliga syföreningarnas kvinnohistoria i Pajala kommun" [1994]. Svenska målareförbundets 50-årsfirande i Malmberget finns det också en skrift om.
I hyllorna kan man hitta många godbitar, tycker Ingalill Stenmark.
– Jag kan till exempel bli fascinerad av en del romaner från 1950-talet. De kan se jättetråkiga ut på utsidan, har kanske hårda, bruna biblioteksband, men när man öppnar dem är de jättesnygga. Jag gillar omslagen, hur de var formgivna och layouten. När man bläddrar i dem känner man hur tiderna har förändrats.
Sveriges depåbibliotek och lånecentral tar emot de böcker som bibliotek i hela landet regelbundet gallrar ut. Mycket kommer från kommunernas folkbibliotek, men även forsknings- och specialbibliotek bidrar med utgallrade böcker. Allt registreras, blir sökbart och klart att lånas ut igen. I fjol låg utlåningen på dryg 1 000 böcker i månaden till läsare i hela landet.
Att Ingalill Stenmark jobbar på landets mest osynliga bibliotek håller hon med om. Den stora skillnaden jämfört med att jobba på ett ”vanligt bibliotek” är förstås frånvaron av bokletande besökare.
– Men jag tänker snarare på den stora likheten, att vi alltid tänker på låntagaren, individen som beställt och vill ha den här boken.
Kungliga biblioteket i Stockholm, som står för finansieringen, har ingen utlåning. Där måste besökaren läsa böckerna på plats. I Depåbibliotekets nationella uppdrag ingår att både bevara och tillgängliggöra verken. Så de lånar ut allt de har, utan begränsningar.
– Varje vecka lånar vi till exempel ut ett tiotal böcker som är mer än hundra år gamla, säger Ingalill Stenmark.
Hennes kollega Victoria Edman tycker att folkbiblioteken i landet är duktiga på att köpa in det som behövs för just den kommunen. Men utrymme kostar, bestånden ska vara aktuella och till slut måste böcker gallras bort.
– Där har vi en väldigt speciell roll. Sveriges depåbibliotek är helt uppbyggt av gåvor från andra bibliotek. Det är ett smart uttänkt system som säkerställer att det finns kvar en bok av varje, som alla kan låna.
Innan rundturen ner i magasinen berättar Ingalill Stenmark om gamla böcker som plötsligt, över en natt, får nytt liv igen. Startskottet kan vara att någon i tv, radio eller i en tidningsartikel rekommenderar en bok som genom åren blivit bortglömd och i princip aldrig lånas ut. Patrik Svenssons "Ålevangeliet" fick en sådan effekt.
I boken, som belönades med Augustpriset och lästes av många, nämns Rachel Carsons "Under havsvinden", som utkom 1963. De flesta av landets bibliotek hade för länge sedan gallrat ut den. Allt fler beställningar började komma till Depåbiblioteket.
– Vi hade den. Och den var jättesnygg dessutom, säger Ingalill Stenmark.
Ett liknande fenomen uppstod under coronapandemin. Författaren Dean Koontz gav på 1980-talet ut en thriller, "Nattens ögon", som handlade om en livsfarlig biologisk smitta – som spreds från staden Wuhan i Kina. En kvällstidning skrev om det snudd på profetiska sammanträffandet och ordet spred sig.
– Det blev en jättehajp kring boken. Den fanns inte att köpa, och väldigt få bibliotek hade kvar den till utlåning. Vi hade två exemplar och det blev förstås jättelånga köer på dem.
Det plötsliga intresset för verk som är svåra att få tag på återkommer då och då. Där tycker Ingalill Stenmark att Depåbiblioteket fyller en viktig funktion.
– Vi har ju jättemånga böcker. Många lånas, men många lånas inte alls. De bara står där och väntar på sin tur.