Under nationalromantikens epok vurmade man inte bara för nationalstaten, utan även bygden - som något att vara stolt över. Det var den tid då Bauer, Zorn, Carl Larsson och Pettersson-Berger svärmade för sina hemtrakter i mer eller mindre realistiska former och i Luleå bildades en kommitté som lade grunden för det som kom att bli Norrbottensdräkten.
Intresset för en egen folkdräkt var enormt och folk strömmade till Gamla Stadt "som väl ej på mången god dag varit så fullpackat som det blev vid detta tillfälle" för att se den nya folkdräkten.
Och Norrbottensdräkten har blivit älskad av senare generationerna, som ärvt sin dräkt efter mor och mormor.
Historien om dräktens tillkomst finns samlad av Elisabet Martinsson från Svenska folkdansringen i skriften Dräkter i Norrbotten och tillsammans med Norrbottens museum ska de öppna en utställning om Norrbottensdräkten i april.
- När vi var på Nolia med folkdansringen så påpekade en kvinna att det bara var två år kvar tills dräkten funnits i hundra år. Det var något vi inte tänkt på och jag kände att vi måste göra något. Och nu jobbar vi för fullt med att få allt färdigt till utställningen, säger Elisabet Martinsson.
På utställningen kommer en originaldräkt att ställas ut, men även varianter som besökare kan få känna på och studera mer närgånget.
Men några nationalromantiska avsikter av Heidenstamska mått finns inte bakom utställningen.
- Ha ha, nej, det har vi inte. Det handlar mer om att berätta om hur kommittén tänkte när dräkten skapades och att bevara dräkten. Och vi har märkt ett ökat intresse, säger Martinsson.
Numera görs sällan några nya folkdräkter. De senaste, som hon känner till, skapades på 1970- och 80-talen. Och de mer sentida dräkterna skapades ofta med ett mycket lokalt syfte för att manifestera den lokala ortens särart. När det gällde Norrbottensdräkten var syftet att skapa en dräkt som skulle duga för hela länet och vara en påminnelse om det gamla sättet att klä sig - även om det kanske blev mer av en högtidsuniform.
- De ville ha en generell dräkt för hela länet. Och kommittén kunde mycket om dräktskicket här uppe och hur de gamla klädde sig, samtidigt som de valde att göra en dräkt med tydliga influenser av jugendstilen. Det var ju trots allt inte bönder utan skriftställare och belästa som gjorde dräkten, säger Martinsson.
Man bestämde också att det skulle bli olika färgskiftningar, där man valde grönt för Tornedalsdräkten, sandelfärgade toner i Luleåområdet och blått i Piteå. Men även Kiruna fick den blå färgen.
- Det var något som Hjalmar Lundbom bestämde. Samtidigt handlade ju de här kläderna om något annat än vardagen - det var en hembygdstanke.
Men det uppstod också en strid om Norrbottensdräkten. Eftersom dokumentationen var knapphändig över hur dräkten egentligen skulle se ut så uppstod en rik flora av dräkter där folk lagt till och tagits bort beroende på vem som var instruktör.
En ny kommitté med medlemmar från hemslöjdsföreningen komponerade en mer enhetlig dräkt 1956, med krav på bättre hantverkskvalitet och en mer historiskt riktig form som skulle ligga närmare hur folk faktiskt klädde sig.
- Jag var där med min mamma när de presenterade den nya dräkten. Och många av kvinnorna undrade vad de skulle göra av sin gamla dräkt och fick till svar att "du kan väl ha den när du städar". Kvinnorna blev ju rasande och 1956 års dräkt blev mest en parantes. Men det var länge en bitter strid mellan hemslöjdsföreningen och de som tillverkade 1912 års dräkt. Dessutom föll hemslöjdsföreningen i många av de fällor som man kritiserat 1912 års dräkt för och den blev lika mycket en uniform som den första dräkten, säger Martinsson.