Nina Wähä har aldrig varit i Kiruna förut och beklagar sig lite över att besöket blir så kort. Flera författarbesök på olika orter väntar under veckan. En tur i gruvan tänker hon i alla fall hinna med innan hon kliver upp på scenen under Kiruna bokfestival. 

Tre böcker har det blivit hittills för Nina Wähä. Innan hennes senaste, kritikerrosade bok "Testamente" skrev hon inte på tio år. 
– Jag hade en lång paus där jag kanske kände att jag inte hade något att berätta, eller någon anledning att skriva. För det är inte det allra roligaste jobbet man kan ha, tycker jag, även om det kan kännas meningfullt och viktigt. Men det är till exempel väldigt ensamt. 

Fröet till det som blev "Testamente" började gro när hennes mormor blev sjuk i alzheimer. 
– Jag började tänka på hennes liv, hon bor i finska Tornedalen men hon föddes på 1920-talet i finska Karelen. Hon gick aldrig i skolan. En av hennes bröder gick i skola och fick lära de andra syskonen att läsa. 
Nina Wähä började läsa om kriget och om evakueringen av Karelen. 
– Jag insåg att det bara är två generationer bort, det är så nära i generationer och tid men också geografiskt nära. Jag tycker att jag har läst förvånansvärt lite om det. Min morfar var med i kriget som ung och mina morföräldrar träffades och min mormor flyttade långt ifrån sin familj, norrut, för att bo med den här mannen. 
Nina Wähä saknade deras historia i samtidslitteraturen. 
– Snart är deras generation döda och om ingen skriver om det här kommer det vara som att de aldrig har existerat. Om någon får för sig att läsa böcker skrivna i vår tid, om hundra år eller något, då får de en helt snedvriden bild av hur vår värld såg ut. 

Testamente handlar om en stor familj, en man och en hustru med 14 barn, och deras liv i finska Tornedalen. Nina Wähä poängterar att det inte handlar om hennes egen familj, men det är en familj som många skulle kunna känna igen sig i här uppe. 
Själv är Nina Wähä född och uppvuxen i Stockholm. Men sommarloven tillbringade hon i finska Tornedalen. 
– Jag kommer från en släkt där man inte läste mycket böcker men där man hela tiden berättade väldigt mycket berättelser. Det kändes som en platsspecifik detalj, så som jag upplever mitt Tornedalen. Ett sorts historieberättande som ett sätt att hantera sin verklighet. Man håller inte på och pratar ut som sina trauman, men man hittar på roliga historier om saker som man har varit med om. 

Pappan till den stora familjen i boken är en ganska avskydd person.
– När jag började skriva så visste jag inte så mycket om honom. Han är en sådan person som det finns i vissa familjer som bär på ett väldigt mörker. Alla måste hela tiden förhålla sig till den här personens humör. Men ju mer jag lärde känna honom så tänkte jag att han är den han är för att han är helt traumatiserad av kriget. Tänk att en hel generation unga män gick igenom hemska saker utan att bearbeta det. För honom är det tydligt att han har varit i kriget men det blir ju en konsekvens för alla människor som levt den här tiden. Och så föds man in i en familj där det finns trauman som ärvs vidare. 
Berättelsen handlar också om de olika rollerna som finns i en familj. 
– Som i alla familjer så tar folk olika roller, ibland gör man det för att det passar en, men ibland får man en roll bara för att den råkar vara ledig. Det är en stor och komplex fråga.