Niemi skriver om ungdomens dröm

I Mikael Niemis nya bok, Skjut apelsinen, kretsar handlingen kring en ung man med konstnärsambitioner och en hel del attityd. En provokatör om man så vill. En Majakovskij i miniatyr, som har stora ambitioner - och en aning mindre kunskap. Och är fast besluten att inte bli en fjäskande idiot.
- Jag hade väldigt roligt när jag skrev boken, men det blir så när man valt rätt ämne. Det är lite "sturm und drang" och handlar om att hitta sig själv. Huvudpersonen är i gymnasieåldern och kritisk till sin omvärld, men bara självkritisk ibland. Och på det sättet är boken ganska självbiografisk när det gäller attityden, säger Mikael Niemi när vi pratar om Skjut apelsinen.
Boken har klassats som ungdomsbok av Norstedts, men åldern var inget som han hade i åtanke när han började skriva.
- I Tyskland ska den ges ut som vuxenbok, men den passar nog bäst för gymnasiet. Det är en rolig ålder att skriva om. Kroppen är klar men inte hjärnan och det är en viktig ålder för den som vill bli konstnär. Det är då man gör sina första val och ställer de första frågorna om vad en konstnär är. Måste man vara ett geni, eller kan man förvärva konstnärskapet? Och vad är det som driver en?, säger Niemi.
Själv bestämde han sig rätt sent för att bli författare på heltid. Han utbildade sig och hade en reträttväg ifall konsten inte skulle ha burit honom hela vägen.
- Det är ju många som vill bli konstnärer - fler än som faktiskt blir det. Det kan man ju se i program som Idol. Men sedan försvinner det många. Frågan är vad som händer. Om det är så att de ger upp, eller om konstnärskapet i tonåren är ett utslag av hormoner, säger Niemi och skrattar.
När det gäller huvudpersonen i Skjut apelsinen, finns förstås ett mått av testosteron inblandat. Som många unga killar vill han göra upp med tidigare generationers författare och ger sig på storheter som Strindberg.
- Killen får kämpa i uppförsbacke. Han får ju för sig att dissa Strindberg för att han är störst. Det handlar förstås om mycket okunskap, men det hör också till åldern. Man vill röja scenen för att få en egen plats där. Så har det ju varit för mitt författarskap också. Det var en kamp för att etablera sig som författare, med dålig ekonomi och allt vad det innebär. Dessutom fanns det en bristande förmåga. För det tar tid att lära sig författarskapet. Samtidigt som det finns ett tryck i omgivningen att bilda familj. Så man måste ha kamplusten, säger Niemi.
Men all kamplust till trots är det inte säkert att man når framgång. Många skickliga författare strävar på länge utan att nå någon större publik.
- Det finns en orättvisa i konsten. I idrotten kan man ta tid och mäta resultaten, men i konsten har tiden betydelse. Skulle jag skriva postmodernistiskt skulle det vara helt dött, samtidigt som man inte kan försöka ligga rätt och vara originell, säger Niemi
Hans "enkla" budskap till blivande författare är att inte följa trender utan istället gå dit hjärtat leder en. Det är helt enkelt bättre att riskera att vara banal, så länge man skriver uppriktigt utifrån sig själv.
- Man ska inte vara rädd för att vara banal. Visst, hjärta rimmar på smärta, men det är ändå mitt hjärta, säger Niemi.

Vän av ordning kanske ifrågasätter varför man ska bli författare om det nu tycks vara så svårt att slå sig fram och konsten orättvis. Folk borde ju avskräckas. Men så tycks inte vara fallet. Mikael Niemi håller själv i skrivarkurser och alla svårigheter till trots för författare menar han att tillströmningen till skrivarkurserna är ganska konstant. Möjligen med skillnaden att han tycker sig se fler killar på de kurser han själv hållit i, än när han själv gick på skrivarkurser en gång i tiden. Och han vurmar för "amatörskrivandet" som en väg in till litteraturen.
- Min ingång till författarskapet var ju skrivarkurser med lärare som Sven Nyberg och Ann-Katrin Tideström. Och det var många som gick med mig som givit ut böcker och blivit författare, säger Niemi.
- Det viktigaste med författarskapet är ju inte att nå framgång utan att det givit mitt liv mening. Det är klart att jag mött författare som klagar över priser de inte fått, men det har jag ingen förståelse för. Man måste ju inte vara bäst, utan vi håller på för att vi vill. Det som driver mig som författare är när jag skriver en halv sida en förmiddag och känner att "där fick jag till det". Det är en jävla tillfredställelse.