Rädslan för ett större dammhaveri har då och då blossat upp i Norrbotten. Många minns kanske hur ett läckage upptäcktes i den väldiga Suorvadammen på 80-talet: En fiskande same fick av en slump syn på en spricka där vatten strömmade ut och kunde slå larm. Skriverier och utredningar följde.
Nu blåser Mikael Niemi liv i frågan med en skönlitterär berättelse.
- Jag hoppas att folk ska bli lite skraja, att de ska känna obetydligheten inför naturens krafter, som när man står vid ett vattenfall och tänker att fan, jag skulle vilja slänga mig i och bara simma, samtidigt som man vet att man skulle dö. Den där kittlande och imponerade känslan...
I 20 år bodde Mikael Niemi i Svartöstaden, precis där Luleälven mynnar ut i Bottenviken. Det gav upphov till många funderingar om älven
- Förr eller senare börjar man tänka på regleringarna och hur det ser ut uppströms. Det är en stor kontrast mellan det lugna vattnet under Bergnäsbron och de enorma innanhaven som vilar bakom dammar där uppe i fjällen. När man tänker på att det faktiskt finns en risk för att något av magasinen rasar så är steget inte långt till att skriva en bok om en dammkatastrof.
Romanen skildrar hur vattenmagasinen fylls på av ett intensivt regnande och börjar läcka. Fördämningarna rasar och när vågen tar fart finns inget mänskligt som kan stoppa den. Elnät och telefoni slås ut. Vägar proppas igen när människor försöker fly.
- Det är naturens kraft när den är som störst. En sådan här våg slår stormen Gudrun med hästlängder, den slår tsunamin. Energin som skulle fara genom Lule älvdal motsvarar åtskilliga atombomber, säger Niemi.
Någon politisk roman är det inte. Kritiken är inte riktad mot vattenkraften i sig, snarare mot människans storhetsvansinne. I förordet citerar han Bibelns berättelse om syndafloden.
- Det är en form av hybris vi ser. Vi tar oss rätten att reglera en hel älv och tycker att det är självklart för att vi ska få ström till våra elapparater. Men någon gång kan ju naturen slå tillbaka, det finns något bibliskt i det här.
Mikael Niemi vill berätta om människans litenhet inför naturen, om hur vi reagerar när katastrofen inträffar.
- Det intressanta var att skildra de där människorna som av en olycklig slump råkar befinna sig på fel plats. Mina huvudpersoner gör inte saker rätt. De blir chockade och agerar i affekt. Några fattar riktiga beslut. Men man vet inte i förväg hur man reagerar.
Fallvatten kan karaktäriseras som en spänningsroman, men här finns ingen ond skurk som kan besegras av någon hjälte. Älven är motståndaren och det finns inget sätt att stoppa vattnet.
- Man ska läsa och få lite rysningar och förhoppningsvis tänka att det kan hända i morgon eller det kan hända i höst. Vad är viktigt för mig? Hur prioriterar jag mitt liv? Frågan är evig men lik förbannat viktig att tänka på: Vad är viktigt i våra liv?
Boken är samtidigt en hyllning till Antti Keksi, upphovsmannen till det berömda kvädet som beskriver den våldsamma islossningen i Torne älv år 1677.
- Det är en medveten referens. Keksis kväde har en kombination av humor och katastrof, där finns en spefullhet mot överheten, ett myller, ett forsande. Det där forsandet som finns i hans språk har jag velat försöka efterbilda.
Tolv år har gått sedan Mikael Niemi fick sitt makalösa genombrott med Populärmusik från Vittula. Sedan dess har han medvetet förflyttat sig mellan genrerna och hunnit skriva en science fiction-berättelse, en deckare och en ungdomsbok.
Nu ger han sig alltså in i katastrofgenren.
- Det förvånar mig lite att ingen har kommit på att skriva en berättelse som följer en katastrof från Suorva hela vägen ner längs älven. Jag tror det beror på att katastrofgenren är omodern, det är inte som på 70-talet när Skyskrapan brinner kom. Det har visserligen gjorts katastroffilmer som Earthquake och Impact, men det har inte skrivits mycket.
När NSD talar med Mikael Niemi befinner han sig hemma i Pajala och har precis fått de första exemplaren av Fallvatten i sin hand. Den 28 augusti släpps boken.
- Det är alltid roligt med en ny bok. Först är man helt slut eftersom det är så mycket jobb i slutfasen med alla korrektur. Böckerna är som små bebisar som ska sprattla ut i världen, eller kanske som en laxrom som man ska sprida ut. Laxen lägger ju rommen nu och jag lägger mina boksidor. Man får hoppas att en och annan gror i folks sinne.
Några nya projekt på gång?
- Jag håller på med en teaterpjäs. Det är skönt att växla från prosan till något annat, att direkt börja på en ny roman vore som att klättra upp på Kebnekaise två gånger på raken. Man vill ju stretcha lite emellanåt.
Men först väntar älgjakt i skogarna kring Pajala och sedan blir det bokmässan i Göteborg.
Stora saker händer i Pajala som håller på att förvandlas till ett gruvsamhälle. Det är ett skeende som Mikael Niemi lovar att framöver ta sig an litterärt.
- Jag fortsätter att skriva så länge jag kan stå på benen. Skrivglädjen överger mig inte, den kan göra det i korta stunder men den kommer alltid tillbaka. Det är väldigt fascinerande det där med kreativitetens glädje.