Efter invasionen av Ukraina florerar även karikatyrer och nidbilder på nätet. Skämten är inslag i en gammal fin tradition avsedd att punktera despoternas uppblåsta egon och protestera mot deras brutalitet.
Författaren Saul Bellow hävdade att förtryckta folk oftare skämtar och vitsar om sin situation. Skämten skapar gemenskap bland de förtryckta och utsatta, gör det lättare att uthärda – och föder i bästa fall hopp om förbättring och lust att förändra.
Ben Lewis och Christine Camdessus gjorde 2006 dokumentärfilmen ”Hammaren och skämtet”, om den antikommunistiska vitsens utveckling. Lewis ansåg att humorn rent av bidrog till Sovjetunionens sammanbrott, vilket skulle vara i linje med författaren George Orwells åsikt att ”Varje skämt är en revolution”.
Under kalla kriget var det närmast en folksport att driva med ledarna, en sport som förstås fick idkas i lönndom. Stränga straff väntade den som ertappades med vanvördiga skämt eller kommentarer, vilket lätt hände då angiveriet var lika utbrett som misstron mot väst – och risken för straff är lika stor i dag.
Gellert Kovacs skrev för några år sedan ”Sovjetskämt – en öststatsgrå historia!”. Bokens skämt handlade om maktfullkomliga politiker, korruption, varubrist och regimernas brutalitet. Ingen drömtillvaro, men inte lätt att lämna, även om många i hemlighet kanske ville:
”Två gränsvakter står och blickar ut över gränsen, båda leende.
– Vad tänker du på, kamrat?
– Samma som du, kamrat.
– Jaså! Då är det min plikt att arrestera dig.”
Också skriften ”Sovjetunionens roliga historia” av David Cesarini och Claes Ericson rymmer exempel på hur det kunde låta:
”Hur många gånger kunde man berätta ett politiskt skämt i Sovjetunionen?
Tre. En för sin vän, en för förhörsledaren vid KGB och en för sin cellkamrat.”
Måltavlor för de gamla skämten var Lenin, Stalin (allra mest), Chrusjtjov, Brezjnev och en del andra gubbar. Nu har många av skämten börjat uppdateras för att passa in på Putin:
”Domaren skrattade på lunchen. Kollegan frågade varför.
– Jag fick just höra en så underbar historia om vår ledare Putin.
– Jaså!? Låt höra!
– Är du tokig! Jag dömde just en man till fem års fängelse för att ha berättat den.”
Lite i samma anda:
”En rysk medborgare gick omkring på Röda torget i Moskva och skrek:
– Putin är en idiot!
Han greps och dömdes till 30 års fängelse för att ha avslöjat en statshemlighet.”
En som gärna återberättade antikommunistiska historier var Ronald Reagan, USA:s president 1981–1989. Han sa sig samla på historier från ”vanligt folk” i Sovjet. En favorit löd:
”En man gick till KGB och anmälde att hans papegoja hade rymt.
KGB-officeren blev arg över att bli besvärad med en sådan struntsak.
– Vi har minsann viktigare saker att ägna oss åt!
– Jo, jo, men jag vill bara påpeka att om ni hittar min papegoja så delar jag INTE hans politiska åsikter.”
Kanske blir det med tiden rest någon gigantisk staty av Putin. Kanske väcker den då mångas missnöje, men möjligen är det ändå någon som gillar den, då den ”trots allt ger skugga på sommaren, lä på vintern – och duvorna en möjlighet att uttrycka vad vi alla känner.”
Tills vidare sitter Vladimir Putin kvar som president.
Varför?
Tja, som någon konstaterat:
Han hade inget val.