”Även med slutna ögon kan jag se Sven Rosendahls färgsprakande naturskildring flimra som en sällsam regnbåge, spänd från den isiga fjällporten vid Gakkanskajse till den slånblå Fryken, där timret lyser som guld.”
Så formulerar sig litteraturvetaren Birger Christofferson, på sin tid lektor och rektor i Umeå, apropå Rosendahls författarskap i antologin Svenska naturskildrare i ord och bild från 1973. I år 40 år senare har vi anledning att påminna om samma person, då utifrån att Rosendahl begår sitt hundraårsjubileum.
Han föddes i Stockholm 1913, var länge verksam som naturkåsör i Stockholms-Tidningen men hade även stark knytning till Värmland genom sina släktingar och eget boende.
Därmed kommer vi även in på hans böcker, som romanförfattare från 1945, som vildmarkberättare i ungdomsbokens form exempelvis genom Sommar i Svartböle 1952, eller som miljökämpe och naturskildrare. Det är i den sistnämnda egenskapen som han vanligtvis är känd idag.
Christoffersson har också velat fånga in Rosendahl i några parvisa begrepp. 1960-talet var lika med temat aktiv naturvård i form av diskussioner om miljögifter utifrån Rachel Carsons Tyst vår liksom debatten om Vindelälvens utbyggnad.
Redan under 50-talet kom serien ”Sven Rosendahls naturböcker” med titlar som Räven från Krackberget, Fjäril, Jakten går i bergen, De tysta nätterna samt Strövtåg.
Vidare skrev han en trilogi inom sitt rent naturskildrande författarskap. Det var essäsamlingar som Av hav är du kommen, Dianas bägare och Från himmelens fåglar, samtliga utgivna under 1960-talet. Så långt har vi Christofferssons exemplifiering och då som sagt på temat natur. Går vi vidare kan även nämnas en historisk skildring Den femtonde hövdingen från 1964 som belönades med Litteraturfrämjandets stora romanpris året därpå.
Ett annat parvis begrepp var att Rosendahl huvudsakligen ägnade sig åt två geografiska regioner, Värmland och Lappland.
För vår del stannar vi upp vid Lappland och då längst i norr. Rosendahl kom tydligen per cykel på grusvägar till Karesuando likt vad han skildrar i Strövtåg.
Kyrkplatsen var för honom något av civilisationens utpost innan cykelfärden gick vidare mot Kilpisjärvi. Från Karesuando får vi en lysande ögonblicksbild avfattad av cykelmannen:
”Inga fåglar, inget liv ser jag. Natten är så bortvänd, en finare stillhet har jag aldrig tagit del av. Jag far över en bro. [...] Grapes pensionat ligger i bebyggelsens utkant. Huset skjuter rygg där borta i ett ödsligt avmejat haghörn. En liten glimmande vit kloss inne i denna verklighet, som mitt i sitt bortblickande kan förnimmas så kramande.
Jag är framme nu. [...] Genom tröttheten i mig grånar ännu älvens alla enahanda föränderligheter av vattensnurror, stänk och vakringar. Otroligt vad harren vakade mot slutet! Skall jag nånsin mer få se något liknande? [...] Nedanför fönstret är det grässvål. Men efter ett tjugotal meter har spaden givit upp kampen mot kryprisarterna. Det är en rundel av dels hed och dels mosse – av tundramark – därborta. Sen vidtar krattskogen.”
Rosendahl förmedlar från 1950-talet något av samma stämning som jag själv på tjänsteresa per bil fick uppleva tjugo år senare. Den begynnande tundran, landskapet som öppnar sig, tystnaden, luftens klarhet – och Grapes hotell. Men den epoken är på ett sätt numera förbi. Ellen Grape, den legendariska hotellvärdinnan, gick bort i mars i år i en ålder av 97 år.
Vi stannar kvar i Lappland men väljer en helt annan miljö och en annan tid. Romanen Den femtonde hövdingen skildrar tillvaron under Nasafjällsepoken, nämligen 1600-talet, när silvergruvan längst bort i Pite lappmark och intill norska gränsen var i drift. Rosendahl stannar vid allt det slit och alla de överhetsanspråk som drabbade trakten.
Kronans strävan var att skaffa silver och bly att användas vid det pågående Trettioåriga kriget i Tyskland. Där kom främst lokalbefolkningen och samerna i kläm.
I den stora biografin från 1998 om Rosendahl, Legohjon åt alltet, skräder man inte orden:
”Det var en ogästvänlig plats, och gruvsamhällets styre hårdfört. Straffen för försumlighet och olydnad är obarmhärtiga, tortyr ingen ovanligt – krigets ordning har flyttat in också i gruvdriften. Nederst i den brokiga skaran av arbetskraft finns samerna. De är tvångsinkallade för att transportera silvermalm från fjällen ner till hyttan vid Silbojokk, med renar och ackjor – men frakterna är orimliga, djuren dör i stort antal längs leden. Samerna tillhör en föraktad, ’sämre’ ras, de är hedningar och avgudadyrkare, ett utrotningskrig pågår mot deras kultur och religion iscensatt av kyrkans män – förstörelse av seitar och kultiska trummor, förföljelse av nåjder.”
Staffan Söderblom, professor i litterär gestaltning i Göteborg, är som synes inte nådig i sin beskrivning av sakläget vid Nasafjäll. Visst har forskarna bedömt den epoken olika vad gäller överhetens framfart men har knappast uttryckt sig så rakt på sak som de citerade raderna.
Ämnet känns också igen utifrån en debatt i NSD redan under senhösten 1976 som jag hade med dåvarande sameombudsmannen Thomas Cramér. Den gången gällde den ursprungliga frågan: visst har en skönlitterär författare rätt att dikta men en kulturhistorisk granskare har även rätt att pröva mot åberopade fakta.
När jag påpekade att händelser 1682, 1693 och 1757 hade förlagts till 1640-tal ansåg försvararen att det ”är en skönlitterär författares fria lek med historiska fakta.” Utifrån den skärningspunkten kan vi förklara Söderbloms uttalande.
Visst kan man påminna om debatten för fyra årtionden sedan. Och sedan gå vidare och erinra om att 2013 har vi att fira Rosendahls hundra år trots allt.