Mustiga bilder från Europas utkant

Storsatsningen med konst på Havremagasinet i Boden rymmer mer än det vi skrivit om tidigare.
Den här gången: människor i bistra, rostiga miljöer med slitna fasader – mustiga motiv från utkanten av den europeiska stjärnflaggans domäner. Fotografen Jens Olof Lastheins bilder från länder som Transnistrien, är makalösa.

Han tar oss till den bortre delen av universum, sett med mina ögon. Jag brukar fantisera om det, alla dessa okända städer och byar i världen som man aldrig kommer att besöka eller ens höra talas om. Men med hjälp av dessa bilder dras jag alltså in i en galen karneval. Det smakar konstruerad realism.

Här finns bilder från ryska Arkhangelsk, Kaliningrad och St. Petersburg. Sedan tar kameran med oss till länder som Vitryssland, Transnistrien, Ukraina och Rumänien.
Transnistrien är väl förresten ett sådant där område som man inte vet ett skvatt om förrän det möjligen dyker upp i nyheterna som någon region med oroligheter – ett diffust rike inklämt mellan Moldavien och Ukraina. Men bilderna därifrån är desto klarare.
Intressant i sammanhanget är att motiven upplevs så distinkta att det kanske hade räckt om Jens Olof Lasthein hade rest runt med en Kodak  instamatic, ungefär som när Jacob Holt fångade bakgårdens USA på 1970-talet. Men nu visas här unika motiv samtidigt som fotografierna är både tekniskt intressanta och konstnärligt precisa. Kompositionerna är så perfekta att bilderna ibland verkar arrangerade. Men fotografen själv hävdar i sten att det mesta är ögonblicksbilder.

Allt är fotograferat på silverfilm med en speciell panoramakamera av märket Widelux. Sådana tillverkas inte längre. Det är egentligen en småbildskamera, konstruerad så att linsen rör sig vid fotograferingen och täcker på så vis in 140 grader utan att man får en direkt vidvinkelkänsla. Fotografen kan stå väldigt nära och ändå få med mycket av motivet.
Kompositionen är ofta tudelad. Två händelseförlopp finns med samtidigt som står mot varandra. Det blir vitalt.
Tiden verkar däremot ha flytt. Miljöerna är sönderskavda. Men människorna lever. Och kanske är det den kontrasten också, förutom händelseförloppen i bilderna, som gör allt så livfullt.

Industrialismens förfallna bakgård är alltid ett tacksamt motiv. Men det här är någonting extra, bilder som man kan drömma sig bort i, ungefär som när man sitter på ett tåg och passerar gård efter gård och fantiserar om människornas liv i husen. Här också i miljöer som är obekanta för de flesta av oss, som om det vore på andra sidan Vintergatan.