Kirunakonstnären Lena Ylipää har varit verksam i Norrbotten i mer än 20 år. Hon är bekymrad över konstmuseets utveckling. Pressträffen med direktion och ledning i februari 2020 gav henne inget hopp:
– Jag kan inte se att något av det som stod i pressen efter mötet på ett konkret sätt visar att det är en förändring på gång. Om tanken är inhyrd personal till pedagogisk verksamhet och kommunikation är det helt förkastligt. Det är nödvändigt att det finns en långsiktighet och en konstkompetens.
Det har funnits stunder då hon känt att hon inte orkar engagera sig mer.
– Besvikelsen tar så mycket energi. Men nu känns det ändå som att jamen, det går.
– Det är jätteviktigt att lyfta blicken från praktiska problem till vilken roll en kulturinstitution har. Det är alldeles för värdefullt för att slarvas bort. Det är så få kulturinstitutioner i Norrbotten, Barentsområdet och Arktis som kan ta den rollen, att vara en del av samhällsdebatten.
Något samarbete med de lokala konstnärerna har hon inte hört talas om.
– Vi har inte fått frågan, så vi har inte ens funderat på i vilken form. Det handlar ju inte bara om att ställa ut, vi har så mycket annan kunskap som kan vara viktig. Att ses ibland, prata om vad som är aktuellt, eller vad andra gör som konstmuseet kunde samarbeta med. Jag kan inte se att den nuvarande ledningen på konstmuseet fungerar.
Lena Ylipää tror att det dåliga ryktet kan ta lång tid att få bort:
– Därför tycker jag att ett rejält omtag är enda lösningen. En ny institution i Norrbotten ska ha kompetens och vara en självklar del av institutionsnätverket, både nationellt och internationellt. Jag tror inte att det fanns anledning att göra en omorganisation. Det handlar om kompetens i organisationen, både om hur institutioner drivs och om den samtida konstscenen. Direktionen är politiskt tillsatt av region och kommun, men det behövs människor med kunskap om hur konstinstitutioner fungerar, och vilken roll man har som politiker i en direktion.
Hon har också märkt allmänhetens intresse för Kirunas kommuns konstsamling.
– En samtida konstinstitution har möjlighet att lyfta äldre verk eller samlingar i ett nytt sammanhang, belysa nya frågeställningar i samlingen som också kan möta nutida konst. Det handlar inte om det ena eller det andra. En samling är till för att aktiveras och återuppväckas.
– Samlingen berättar verkligen Kirunas historia. Inte bara i innehållet, narrativet, i bilderna, utan olika tekniker, hur urvalet gjorts. Det är så mycket i samlingen som berättar om Malmfälten, om hela regionen, på olika sätt.
Lena Ylipää tycker att problemen kring konstmuseet i Kiruna har fått fel fokus:
– Ett trasigt hus och dålig skyltning kan man alltid lösa. Det finns ju alternativa lokaler att använda under tiden.
Hon vill se konstmuseet som en kunskapskraft för hela konstlivet och samhället, inte bara för konstnärerna:
– Det är viktigt för utbildningen i estetiska programmet, i förberedande utbildningar, för hela den vanliga skolan, där man skurit ner mycket på den estetiska verksamheten. Där betyder institutionen jättemycket. Men också för föreningslivet, för hela samhällsbilden. För mig är det så konsten verkar. Jag lär, upplever, ser saker på nytt – lär mig något nytt.
Mångas blickar riktas mot Kiruna, Barentsområdet och Arktis. Brännande frågeställningar som klimatförändringar, rättigheter till land och vatten, exploatering, och det postkoloniala samhället står i fokus. Lena Ylipää har mött ett enormt engagemang även från konstvärlden, lust att besöka, beskriva och berätta.
– Det hade kunnat avspegla sig tydligt i museiverksamheten. Det kan även konstlivet i norr tillgodogöra sig och hämta kunskap från, och hitta nätverk genom. Tidigare har vi inte haft arenorna att berätta vår egen historia. Konstmuseet i Norr kan vara den som producerar berättelsen och vidarebefordrar den, att man har tolkningsföreträde.
Lena Ylipää pratar om litteraturboomen, med författarskap från norr och det stora intresset för dem och för den samiska konsten.
– Det är otroligt viktigt att få vara med och tolka sin egen plats och sin egen tid. Att ha en projektionsyta där vi får förmedla vår egen berättelse – för den är intressant, och har en publik.
Så egentligen ligger Konstmuseet i Norr helt rätt i tiden?
– Eller hur! Det borde vara full fart där nu, på alla sätt.
Fotnot: Tidigare artiklar om Konstmuseet i Norr publicerades den 27 och 29 juni samt den 1, 3 och 6 juli 2020.