Cyklar, cement och Chicago är rubrikerna på de tre avsnitten i Per Svenssons Malmö - Världens svenskaste stad. Första C:et är väl valt. Malmö är pannkaksplatt perfekt för cykliska förflyttningar på tvåhjulingar. Typiskt är att nivåskillnader som i andra svenska städer passerat som ojämnheter i vägbanan i Malmö kallas Backarna. En dansk komiker hamnade i Folketinget med vallöftet "Medvind på alla cykelbanor." På Lundavägen konstaterar Per Svensson att det alltid är motvind. På efterföljande sida blir det mental medvind när Svensson citerar Karl Ove Knausgårds hyllningar till den öppna och avslappnade atmosfären i Malmö, till skillnad från den karriärfixerade hårdheten i Stockholm.
Cykelfärden fortsätter till Segevång, "en av den malmöitiska socialdemokratins kärnborgar". Cykelgreppet är bra. För läsare som i likhet med mig är någorlunda hemmastadda i staden blir cykelfärden både angenäm och lärorik. I Segevång passar Per Svensson på att skriva om Sverigedemokraternas valframgångar i Malmö, men jag förstår inte argumentationen mot att staden fått uppleva invandringens baksida. Återkommande stenkastning och eldande i Rosengård är tydliga tecken. Lika uppenbart är att stadens ungdomliga puls och avspända livlighet är invandringens framsida.
Återkommande hänvisningar till lokaltidningen där författaren arbetar är ingen höjdare. Så sker i det inledande kapitlet och det saboterar upplevelsen av den cykeltur författaren kunde byggt upp, gärna med andra iakttagelser än den dubbelriktade motvinden på Lundavägen. Nu blir cykelgreppet mest ett stilgrepp som försvinner under alla utvikningar. Ett annat återkommande inslag är miniporträtt av framträdande makthavare genom stadens 1900-tals historia. Samarbetet mellan ledande socialdemokrater och lokala storföretagare har präglat Malmö. Resultatet har varit en socialdemokratisk politik som genomgående varit så lite röd att den snarast framstått som himmelsblå.
Att det malmöitiska självförtroendet inte felar något är tydligt. Lika uppenbart är att bron, billiga svenska bostäder och höga danska löner håller på att skapa en alltmer integrerad Öresundsregion. Det är lika lätt att ta tåget från Malmö till Köpenhamn som från periferin till centrum i Stockholm. Malmö må vara tredje störst i Sverige, men i Öresundsperspektiv är den en förstad till Köpenhamn.
Det avslutande avsnittet om Malmö som Skånes svar på Chicago avslöjar att boken haft bråttom till trycket. Jag vet inte om författaren varit i Chicago, ingenting i texten tyder på det. Det är ytligt och oprecist. Utmärkt är att Per Svensson läst Marco d`Eramos bok om staden, tillsammans med Mike Davis böcker om Los Angeles är den bland det mest läsvärda i ämnet. Mindre bra är att Svensson varken tycks ha läst Richard Sennets fina skildring av Cabrini som han slöskriver några rader om eller Jan Olof Olssons Chicago, Jolos kanske bästa bok. Werups Hemstaden, som nämns flera gånger, är en behaglig bagatell, men väger lätt som en fjäder i jämförelse med Fredrik Ekelunds Taxi sju - två bland drömmare och dårar som är den i särklass bästa roman som skrivits om Malmö. Den tycks Per Svensson inte ha läst, inte heller Mats Wemans lysande böcker om MFF finns med i litteraturlistan.
"Malmö C" hade varit en bättre titel till en rimligt välskriven bok med många spännande iakttagelser och passager som kunde blivit betydligt bättre om förlaget haft en redaktör som fått bort en hel del slentrianreferat av historiska händelser och i stället uppmuntrat författaren att vara mer personlig och gå på djupet. När han skriver om stadsbibliotek är han det. Då blir det riktigt bra.
I det avslutande kapitlet skriver Per Svensson lite om den kriminalitet två andra journalister på Sydsvenskan skrivit en hel bok om. Tobias Barkmans och Joakim Palmkvists Maffiakrig - Nio avrättade män och staden de levde i bekräftar mina fördomar om att kriminalreportrar inte är bästisar med språket. Det är trängsel bland klichéer och slarviga formuleringar. De nio morden får varsitt kapitel. Dessa varvas med kapitel om Rosengård, Sofielund och andra områden som ser till att laglösheten i Malmö hålls på en hög nivå.
Bilden av kriminalitet i Malmö är tydlig. Rosengård är brottslighetens högkvarter. Brotten sköts i stor utsträckning av personer med ursprung i det som en gång kallades Jugoslavien. De unga och dåligt utbildade männen har föräldrar med noll koll på vad deras söner gör. Uppenbart är att det krävs stora sociala insatser för att bryta den skolning till brottslighet som äger rum i Rosengård och andra områden. Om dokumentationen i boken kan bidra till det bör författarna ha cred för sitt arbete och jag bör ha en liten tapperhetsmedalj för att ha kämpat mig igenom 439 sidors enformig och dåligt skriven prosa.
Vid ett tillfälle hänvisar författarna till Misha Glennys 439 sidors reportage McMaffia. Den är, precis som Roberto Savionos Gomorra, lysande. Tänk om Tobias Barkman och Joakim Palmkvist hade lärt något av dessa författare.