"Det är inget annat fel på mej än att jag är flicka. Flickor kan aldrig bli något och jag vill bli något det är det som är felet med mej.
De äger inte ens sitt namn. De får låna sina ägares.
Pojkar kan bli hjältar. Flickor kan bara bli mammor. Jag hatar att bli mamma. Jag vill bli Verkligt Betydande, jag vill bli hjälte.
Pojkar är Betydande utan begåvning."
Elsa Forsgren skrev så i Elva års flickskap, en av texterna i skriftsamlingen Resa mellan ensamheter, Bonniers, 1951.
Boken blev hennes enda. Ett exemplar stod kvar bland min pappas efterlämnade. Dessvärre missade jag möjligheten att fråga honom om författaren. De måste ha känt varandra, kanske varit kompisar. Åtminstone gick de i folkskolan i Vittangi samtidigt. Hon född 1920, han året därpå.
Forsgren var modernist, framgår det tydligt av den fascinerande boken.
Hon var så modern att hon står sig än i dag, när ännu en kvinnodag gryr och avstämningen ger sorgliga besked - i år igen.
Fortfarande få kvinnliga chefer. Fortfarande helt omotiverade löneskillnader. Fortfarande gubbig dominans i beslutande församlingar.
Som formulerat av en ung norrbottnisk kvinna för mer än 60 år sedan: "Pojkar är Betydande utan begåvning."
Sin motvilja mot den rådande könsordningen formulerar Forsgren mest frenetiskt i Den oefterrättliga:
"Jag vill inte ... ha denna underlivskonstruktion som hindrar hjärnans utveckling och krokbenar den raka tanken (...) vara gift med en diskbänk och en barnsäng (...) skymfas på det stinkigaste av främmande penisägare (...) vara den eviga medelmåttan som är föralldelduktig ända tills en mankonkurrent kommer ser och segrar med sin byxas Klara Logik (...) vara den evigtmanliga chefens evigtkvinnliga högerhand (...) underavlönas på grund av kvinnlighet (...) behöva lära min dotter: att vara människa är svårt att kvinna omöjligt (...) gå under på grund av kön."
Orädd gav hon sig också på Vilhelm Ekelund. När han tyckte att något var "degenererat-smaklöst-ytligt-billigt-dåligt", då kallade han det kvinnligt.
Forsgren upplever det sorglustigt förödmjukande för en människa "att i allmänmänskliga sammanhang undantagslöst bli behandlad som kön kön och åter kön. Varför sanktioneras inte kvinnor som människor?"
Mer än ett halvsekel senare är frågan bristfälligt besvarad.
Intressant debutant blev hon kallad av bland andra Margit Abenius och Stig Carlsson. Hon stod för ett nytt medvetande vad gällde kvinnans rätt.
Andra var kluvna i sin bedömning. I NSD beskrevs hon som "... oerhört obalanserad (...) strängt upptagen av de egna (jagiska) problemen".
Den unga kvinnan från Vittangi var även konstnär, en modernist på flera sätt och en förebild. Modell stod hon dessutom bokstavligt - bland annat för den samiska Maria med gloria på Bror Hjorths altartavla i Jukkasjärvi kyrka, samt för dansaren i Hjorths staty Näckens polska utanför Uppsala Centralstation.