I den gamla folktron sågs det som en tid då gränsen också var som mest upplöst mellan verklighet och mystik, mellan att hålla fast vid förnuftet och att släppa loss.
Delvis berodde det på att tiden kring midsommar var en skiljelinje i arbetsåret, mellan vårbruk och stundande slåtter. ”Tekniskt sett tidsgränsen mellan jordens bearbetning och tillvaratagandet av dess produkter”, som forskningsarkivarien Tommy Kuusela vid Institutet för språk och folkminnen formulerade det för ett par år sedan.
Speciellt mytisk och mystisk var midsommarnatten. Uppfattningen var att det då fanns en övernaturlig kraft i allting som växte, inte minst blommorna. Ur den tron spirade traditionen att lägga blommor under huvudkudden för att sedan drömma om sin tillkommande.
Det hette ”att sju eller nio sorters blommor skulle plockas på lika många gårdars ägor, eller att alla skulle ha namn som började på samma bokstav, eller att man skulle samla dem mellan solnedgång och midnatt”, enligt Jan-Öjvind Swahn i boken ”Svenska traditioner”.
Bland blomstren är orkidéerna numera fridlysta, men en gång sågs de som extra effektiva för att locka fram drömpartnern.
De gamla grekerna trodde till och med att orkidéer framkallade lystnad. Antikens herdar gav blommorna åt bockar som inte ville para sig,
Ett liknande beteende noterade Carl von Linné på 1700-talet i trakterna runt Åmål, alltså i Dalsland. Han fann att de där gav nattviol åt tjurar som inte ville bestiga korna. Den blomman tyckte han för övrigt att unga fruar också borde skänka sina äldre makar.
Nattviol är ett orkidénamn med lite ekivok touch. Ett annat är brudsporre, enligt vissa uppgifter stammande från den kraftiga stjälk som växer upp ur de runda rotknölarna.
Andra orkidéer fick med tiden mer kyska namn med inspiration från Bibeln: Adam och Eva, Jungfru Marie nycklar, Johannes nycklar och Sankt Pers nycklar.
Olika blommors tänkbara inverkan på människorna finns vagt antytt i sommarpsalmen om den blomstertid som nu kommer – med lust och fägring stor. Ett faktum är att de datum då flest svenskar firar födelsedag infaller cirka nio månader efter midsommar.
Helgen har även inspirerat konstnärer.
Många naturromantiska skalder har satt ord på de intryck och känslor som prunkar när sommaren är som ljuvast och ljusast. För två år fick Dagens Nyheters läsare rösta fram den vackraste sommardikten och då blev den solklara vinnaren Nobelpristagaren Harry Martinsons ”Juninatten”, vars början och slut lyder:
Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.
---
Juninatt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
Dagg troddes förr ha hälsobringande egenskaper så därför hände det att hugade klädde av sig nakna och rullade runt på den daggvåta marken.
I den mån det beteendet fortfarande förekommer får det bara anses ingå i ett urspårat midsommarfestande.
Också i måleriet finns midsommaren som motiv.
Mest välkänd är Anders Zorns tavla ”Midsommardansen” från 1897, numera närmast en turistbild för Dalarna. Zorn sa om midsommarnatten att den ”inspirerar till gammal hednisk naturdyrkan”.
Några andra verk är Karl Nordströms ”Midsommareldar vid oväder” från Tjörn, Nikolai Astrups ”Jonsokbål” från Jölster i Norge och Peder Severin Kröyers ”Sankt Hansblus på Skagen strand”.