Hon är så duktig med färgerna, ja utan riktig konkurrens bland sina samtida - om jag nu själv ska hoppa upp på den där gungbrädan. Jag går ett varv bland de drygt 80 oljemålningar och omkring tjugo pasteller som Arken utanför Köpenhamn visar och jagar färger. Då märker jag ju att det i lika hög grad är fråga om att jaga ljus. Nästan allt är gjort inomhus, i stugor och rum, och det är som om Anna tagit havsljuset under armen, burit in det och placerat det runt sina modeller. Och vi ser hur färgerna flammar upp.
En flicka från Skagen får plötsligt rödblont hår (1890-tal). Dottern sitter vid ett bord och skriver och rummet flödar över av ett ljus som också glittrar till i en hängande hårtest (1905). Rödvinet i ett glas får en klarar färg, det späds ut av ljus (1913).
Eller ljuset blir som en smekning över kind och nacke på en ung dam (1885). Hon arbetar egentligen aldrig i medljus, bara i motljus, med solen på andra sidan motivet. Det är svårt att värja sig mot de där bilderna. Man känner samma ljus i nacken. Och ögat svämmar över av färgspelet.
På ett par ställen bygger man in jättelika fotografier från Annas samtid, de går från golv till tak. De visar hennes ateljé, ett av de rum hon ofta målar i och Anna själv med penslar och palett.
Hon avbildar den vanliga världen, t ex ett par skor utanför en dörr (1914), en kvinna som syr (1900), en flicka i en äng (1910), barnen när de äter i bersån (1917). Den sista bilden är bra lik Kröyers paradnummer Hip Hip Hurra. Men här är det inte fest, rop, vin och oväsen utan en alldeles vanlig vardag i trädgården.
Bilderna ser ofta anspråkslösa och innehållslösa ut. Man ser och ser på dem utan att egentligen förstå varför hon har valt just de motiven. De är så enkla och obetydliga. Det är som om hon vill ta reda på vad det egentligen är som gör vardagen till vardag.
Väldigt mycket är oavslutat och nästan alla bilderna har ett skissartat drag. När Anna Anchers konst visades i Göteborg på 1990-talet var urvalet mycket mer begränsat och då satsade man bara på mästerverken. Här är det tvärtom. Man visar mängder av "arbetsprover", väl för att fånga upp den konstnärliga processen. Också i det avseendet ville kanske Anna återge vardagen men den som hörde ihop med måleriet.
Samtidigt menade de franska impressionisterna att det inte fanns några givna skillnader mellan skiss och fullbordade verk. Och utställarna betonar att Anna Ancher var den i kretsen av skagenmålare som mest lyhört tog till sig de nya signalerna.
Ett fullbordat mästerverk är i alla fall Solsken i den blindes stue (1885). Den blinda kvinnan ser inte det fantastiska ljus som faller mot väggen i hennes rum men vi gör det. Och man inser vilken nåd det är inte bara att kunna se och beskåda vår vackra värld utan också få göra det med Anna Anchers ögon.
Det vimlar av kvinnor på bilderna. De är nästan alltid i arbete och miljön och sysslorna blir på det viset en del av porträtteringen, en sorts speglar. Det är så många kvinnor att jag till slut börjar leta efter män. Michael är någon gång med i sin ateljé, maken och konstnärskollegan, och ett par andra konstnärer skymtar också. Men det är knappt tio karlar och över 100 kvinnor.
Så går jag ett varv till och räknar män och kvinnor i publiken. Det visar sig vara ungefär samma proportioner i lokalen som på tavlorna! Män har fortfarande ett brett ointresse för konst.