Med norrbottniska stråk i pennan

Nära åttio mil ligger mellan oss när NSD ringer upp Katarina Kieri för att tala om hennes senaste roman Morbror Knuts sorgsna leende som kommer ut i slutet på augusti. Hon har precis kommit tillbaka till bostaden i Norrtälje efter fyra dagars skrivarkurs på Wiks folkhögskola där hon undervisat ungdomar.
Efter en lång semester har höstterminen sparkat igång för heltidsförfattaren Katarina Kieri som har haft en hög produktionstakt det senaste året. ”Lite väl hög”, som hon själv säger.
– Den här boken är den tredje som kommer ut i år. 

Morbror Knuts sorgsna leende handlar om flickan Karla som växer upp ensam i staden med sin tystlåtna mamma.
I byn, med sin totala motsats till staden, finns morbröderna Knut och Brynolf. De är hennes stora förebilder och ledstjärnan i livet är kärvheten och det närmast asketiska synsättet som morbröderna och modern har på livet.
Karlas uppväxt präglas av ett utanförskap och hon har svårt att uttrycka sig gentemot andra människor, både språkligt i byn och känslomässigt i staden. Genom hela romanen går ett stråk av återhållet känsloläge. Katarina Kieri själv är uppvuxen i  Luleå men har sina rötter i Tornedalen. Inte helt osökt frågar jag därför hur mycket av romanen som är självbiografisk.
– Det är inte min biografi. Min familj ser inte ut så här och har inte sett ut så här men jag har förstås hämtat väldigt mycket miljöer, stämningar och situationer som jag varit med om själv. Så gör man ju som författare, man är expert på sitt eget liv, säger hon.

 Hur kommer det sig att du började skriva just den här berättelsen?
– Jag har länge tänkt att jag skulle vilja skriva en berättelse som liksom på något vis tar tillvara de här erfarenheterna, säger Katarina Kieri efter en sekunds eftertanke och berättar att det hon delar med karaktären Karla är att hon vuxit upp i en svensktalande stad i Norrbotten med rötterna i Tornedalen och att hon inte lärt sig finska.
– Det är någonting jag delar med väldigt många människor.  Att man vuxit upp på ett håll och att man via sina föräldrar har rötter på ett håll, att man växer upp i städer men att det finns en by någonstans i bakgrunden som spelar roll i ens liv. Och just de omständigheterna har jag känt att jag skulle vilja använda mig av. Så dök den här historien upp, säger hon.
Boken tar sin början med en Ford Taunus som bromsar in utanför Karlas hus. Det är morbröderna som kommer på besök från byn.
Och det är så Katarina Kieris berättelser ofta tar form.
– Det börjar med en första scen som dyker upp i mitt huvud, säger hon. 
Karaktären Karla växte fram ”som en figur med rätt tydliga konturer” när Katarina Kieri började skriva. Varefter berättelsen tog fart tog även Karla form. 
– Omständigheterna och detaljerna fylls ut allteftersom jag skriver, säger hon. 

Ett och ett halvt år har det tagit att skriva boken,  något som märks på flera plan, både hur karaktären Karla långsamt växer fram och hur hon definierar sig själv i gränslandet mellan staden/byn/männen/kvinnorna och, den kanske tydligaste skiljelinjen; språket. Det märks även i den vemodiga prosan som stundvis bär poetiska drag.

Har din bakgrund som poet influerat språket i ”Morbror Knuts sorgsna leende”?
– Det tror jag alltid influerar mitt språk. Jag tycker att språket är viktigt och en del av berättelsen, säger Katarina Kieri. 

Redan i 25-årsåldern visste Katarina Kieri att hon ville bli författare och hennes litterära produktion rymmer både romaner för ungdomar och vuxna, barnböcker och teatermanus.Men även om det var i poesin hon tog sina första litterära vingslag vill hon ogärna fastna i en specifik genre. 
– Det började ju med poesi. På ett sätt kan jag känna att poesin är mitt litterära modersmål men det är inte bara där jag vill vara, säger hon och uppger att skälet till att hon skriver olika genrer är att hon vill utforska alla områden.
– Jag vill gärna pröva det som känns svårt och komplicerat för det är där det kan hända någonting.

Man får inte vara för säker när man skriver. Då blir det inget sväng, säger hon. Vad nästa skrivarprojekt blir vet hon inte än.
–  Jag sätter mig inte utan att ha någon som helst idé men innan man ens har börjat så har man ju ingen aning om det kommer att bli något eller inte så det håller jag helst för mig själv, säger hon.