Omdömet är inte heller oväntat när vår svenske Lundkvist vill presentera chilenaren Pablo Neruda. Båda var poeter, båda var starkt vänsterorienterade, båda var något av världsresenärer. Och båda kommer i mina tankar när jag sitter i stora salongen i Artur Lundkvists födelsegård i Hagstad nära Perstorp och således i nordvästra Skåne. Rent allmänt känns det underligt att den gamla ”revolutionären” här återfinns bland salongsmöbler, och naturligtvis också barndomsminnen, på en liten lantgård i det halvöppna nordskånska landskapet. En småbrukarbostad var det en gång, ett bibliotek med konst, utvalda möbler och minnessaker från vidsträckta resor är det idag. Och dessutom museum och stipendiatbostad för skrivare och bildkonstnärer.
I den redan nämnda boken Vulkanisk kontinent skildrar ett kapitel ett besök ”Hos Pablo Neruda”. Egentligen är det fråga om två hus, dels en diktarbostad i närheten av Santiago, dels Isla Negra eller Svarta ön, snarast ett klippfäste vid det övermäktiga Stilla havet. Och visst var detta egensinnigt inredda boende, som passade till både mottagningar och stillhet för en diktare. Det var även platser för revolutionära samtal, reseminnen och inte minst för att odla husägarens konstnärliga skapande i arkitektur. Slutligen: man kan finna samband mellan de båda poeternas bostäder.
Lundkvist skildrar som sagt besöket på Isla Negra men Lundkvist hade även med sig fysiska minnen därifrån. I Hagstad pryder en poncho en av sittgrupperna – och där hade jag under en månads tid och hösten 2011 tillfälle att sitta och insupa de båda skaldebröderna och deras verk.
Några rader i min dagbok från den hösten kan vara värda att citera och då utifrån mina lässtunder i hans bibliotek. Det gäller främst husets egen herre men även ett författarskap av norrbottniskt intresse, nämligen Folke Isakssons. ”Artur Lindkvist själv var ansvarig för ett 80-tal titlar, romaner, reseskildringar, noveller och poesi samt inte minst introduktioner av utländska författarskap. Detta framgår av hans egen välfyllda boksamling. Här står också ett tiotal böcker av Folke Isaksson. Varför? De internationella resorna, vänsterengagemanget liksom aptiten på utländsk diktning kan vara några förklaringar. Folkes dedikationer antyder också sammanhanget. […]. I samband med Folkes debut 1951 skrev Artur Lundkvist en recension under rubriken 'Romantiskt uppstigande'. Där ombads den nye norrbottniske poeten 'att inte bara leva isolerad i en aldrig ifrågasatt känslovärld utan också att pröva sin mottaglighet och förmåga inför den samtida omgivningens problem.' Detta är vackert uttryckt även om man kan fråga sig vad som egentligen menas. Hur som helst tycks Folke ha kommit ihåg uppmaningen eller snarare rubriken när han ungefär fyra decennier senare formulerade sin dedikation beträffande Vindens hand. Det talas då om 'romantiska uppstigningar' likt vad som sades 1951. Vad därmed skulle antydas får vi inte veta. Värt att märka är dock Folke Isakssons dikt Bondkyrka som syftar på barndomens Gammelstad och där den debuterande poeten ägnar sig åt 'luftiga uppstiganden' när kyrkan beskrivs som i en drömsyn. Så vem vet hela sanningen när Bondkyrkan alias Gammelstad kan återfinnas i Artur Lundkvist skånska bibliotek.”
Just det, vem vet hela sanningen kan man fråga sig medan vi förflyttar oss från bibliotekets läsfåtölj till salongens sittgrupp med just Nerudas poncho. Egentligen får vi uppfatta den som en etnografisk resepresent. Det rör sig om ett oftast rektangulärt klädesplagg som trädes över huvudet. Detta plagg finns inte bara i Sydamerika utan förekommer i de flesta världsdelar. Ponchon är därmed gåtfull till sitt egentliga ursprung liksom till sitt äldsta uppträdande.
Ponchon som klädesplagg försvinner således bort i historiens dunkel. Något av samma sak gäller även ponchons givare, Neruda, som Artur Lundkvist 1975 ägnade en lång diktsvit Elegi för Pablo Neruda. Det är som namnet säger en lång levernesbeskrivning, snarast en klagovisa. Litteraturvetaren Paul Lindblom har karakteriserat verket med några komprimerade ord: ”Elegin för Neruda är skriven av en stor poet om en stor poet, där den förre har kritikerns förmåga att blanda vänskap, beundran med avstånd och kritik men där det snabba och brutala slutet för Nerudas livsgärning ger det hela en särskild accent.”
Återigen möter vi en av alla dessa antydningar och gåtor. Hans bortgång inträffade i september 1976 och förklaringarna till dödsfallet var många. Neruda hade inte bara hunnit vara chilensk diplomat, han hade även hållit sig gömd i månader och gått i exil till Argentina. Känt är även att han var cancersjuk. Med den chilenska militärkuppen och Pinochets tillträde var naturligtvis en vänsterföreträdare som Neruda i farozonen, detta trots att han redan 1971 hade blivit nobelpristagare. Han dog tolv dagar efter militärkuppen och tvivel på en naturlig död fanns där snart nog. Hans chaufför påstod t ex att Neruda hade blivit bortförd och sedan dött av en injektion.
Kort sagt så blev det mordutredningar och så småningom gravöppning för analys av kvarlevorna. Då är vi framme vid april 2013. Ett nordamerikanskt laboratorium skulle stå för den undersökningen och så sent som den 3 maj i år sades att fortsatta analyser måste göras. Men är därmed alla frågetecken uträtade? Om du kommer till Hagstad som turist får du nog hela historien serverad – kanske med viss modifikation efter de senaste analyserna. Och kommer du dit som stipendiat – ja då kan du själv sitta i soffgruppen och tänka på alla förunderliga vindlingar som finns vad gäller en så enkel sak som en chilensk poncho.