Meänkieli i 40 år – några personliga reflektioner

Vi, som talade språket, kallades norrbottensfinnar. Vi benämnde de svensktalande ummikot (stum, en som står i sin).

Filosofen  Martin Heidegger (1889–1976) hävdade att språket är existensens hus. Så är det. Med ord bygger jag min verklighet; språket är själens fingeravtryck och när ett språk dör, dör ett folk och dess kultur. När en kultur dör, tystnar mullen och slocknar ett universum. 

Den 4 juli 1981 klev jag in på språkfrågans minerade mark då jag i Haparandabladet på meänkieli ställde en fråga till min gymnasielärare Matti Kenttä: Oonkhaan tämä meänkieli ruottia vai suomea? (Månne meän kieli är svenska eller finska?) Mitt inlägg var förstås humoristiskt men hade ändå en seriös underton.  
Matti Kenttä hade varit min lärare i finska då jag på 60-talet gick gymnasiet i Haparanda. Med hans lektioner började min bildningsgång till trespråkig författare och filosofie doktor i finsk litteratur och finska språket, vilket idag utgör själva grunden för mitt skapande av meänkieli som skriftspråk.

De första impulserna kom faktiskt från Hamburg, där Els Oksaar (1926– 2015) var språkforskare. Hon hade 1980 besökt Vittangi och Kiruna, där hon föreläst för lärare och föräldrar. Rektor Thore Klippmark hade hört henne och blivit så fascinerad att han skrev en insändare i Haparandabladet och föreslog att det skulle behövas kurser där man undervisar i finsk oikeinkirjoitus (rättskrivning) för skrivande tornedalingar. Tanken var förstås att vi genom att följa den finska grammatiken skulle lära oss att skriva på meänkieli.  Detta stod att läsa i Haparandabladet den 10 januari1981.

Vad hade Els Oksaar sagt? Ja, hon hade svarat på en fråga: Vad är då ett riktigt och rätt språk? Hon hade påstått att man pratar ett riktigt och rätt språk när en människa helt förstår vad en annan säger. Ett riktigt och rätt språk är det språk som förstås i den kontext där det talas. De här tankarna inspirerade Matti Kenttä till att börja skriva krönikor under pseudonymen Tuohmaan Pekka.  Krönikorna var på meänkieli. Jag började också fundera på vad som definierar ett språk. Vad är skillnaden mellan språk och dialekt och när blir en dialekt ett språk? 

Jag hade då undervisat i finska vid Stockholms universitet och fördjupat mina kunskaper i lingvistik. Jag var av den åsikten att Els Oksaar hade både rätt och fel. Om jag berättade att jag träffat E LOLL SOSS, alltså Els, och den jag talade med förstod, skulle då detta rövarspråk vara ett riktigt och rätt språk.
 

Frågorna var ställda, men svaren tålde och tål att tänka på.
Var meänkieli ett språk eller en dialekt? Om det var en dialekt, vad krävdes för att det skulle bli ett språk? Jag skrev att det vore bra om vi lärde oss att både skriva och tala meän kieli och använda de ord som finns i det.  
 

Det är nu fyrtio år sedan Matti Kenttä och jag började resan med intressanta diskussioner. Det är nu historia. 
Idag hissar vi flaggan för femtonde gången. Initiativet till Tornedalingarnas dag togs av föreningen Meänmaa, som jag är ordförande för. Nu finns den i den svenska kalendern.