Mats Jonssons föräldrar bor i Arvidsjaur, hans pappa växte upp i Arjeplog och banden till Norrbotten är starka. Under arbetet med serieromanen ”När vi var samer” gjorde han rejäl research kring skogssamernas historia. Han fördjupade sig även i egen släktforskning. Efter den processen tycker han att han börjat landa i en samisk identitet.
– Eftersom jag ägnade så mycket tid och energi åt att lära mig saker, släktforska på djupet och ta reda på hur livet för mina förfäder och förmödrar såg ut, så tyckte jag att jag lärde känna dem. Då började någon sorts identitet ta form, kanske utan att jag tänkte på det.
När boken sedan kom ut, och blev så välkomnad, även i samiska kretsar, var det som att processen bara fortsatte.
– Det känns som att jag på några år har gått från att inte alls känna mig som same till att faktiskt göra det.
Samiska pratar han inte, men funderar på att lära sig.
– Vi får se, man blir ju aldrig för gammal, men vi får se.
Nyligen deltog han i den samiska litteraturfestivalen Bágo in Books i Jokkmokk.
– Det var jätteintressant. Det är det första samiska kultursammanhang jag varit i sedan boken kom ut. Det var väldigt speciellt och fascinerande att vara en majoritet för en gångs skull, och inte bara någonting i marginalen.
Jokkmokk har han inget förhållande till från barndomen. Det är som vuxen, på senare år, han ”upptäckt” orten. Under arbetet med sameboken fick han flera nya bekanta där.
– Jokkmokk känns som det samiska centret i Sverige. Jag har ingen annanstans känt att det samiska är så närvarande och synligt som där.
I höstas kom hans nya bok ”Mats Jonsson drar åt helvete”. I den har han samlat ihop serier han ritat för tidningen Arbetet under de senaste fem åren. Där finns strippar med titlar som ”Ge fan i våra berg”, ”Stockholmstöntar” och ”Den konstanta irritationen”.
Svensk samtid, i stort och smått, är ämnet för tecknarens penna. Det handlar om allt från trender som isvaksbad och nya padelhallar till högervridningen i samhället. Putin och Alex Schulman finns också med i mixen. Plus en god dos självdistans.
En salig blandning, alltså. Fast en röd tråd finns där:
– Ja, den är väl att allt blir värre och värre, och att jag blir surare och surare, säger Mats Jonsson med ett skratt.
I nya seriesamlingen har han också varit mån om att få med ett tydligt landsbygds- och Norrlandsperspektiv. Lokalpolitiken tycker han har blivit allt viktigare, inte minst sedan han och hans familj för ett par år sedan flyttade från Stockholm tillbaka till uppväxtens Ådalen. Frun Victoria jobbar på bibliotek och sitter i kommunfullmäktige. På kvällarna pratar de ofta om saker som händer.
– Det ger mig väldigt mycket impulser. Jag sitter ju hemma och tecknar, så hon är min verklighetsförankring. Och lokalpolitik handlar ju om ungefär samma saker runt om i landet, även om varje kommun så klart har sina egna problem och utmaningar.
Bokens serie ”Rapport från en julhink” är inspirerad av städaren Maja Ekelöfs klassiska dagboksroman. Där beskriver hon bland annat sitt eget julfirande, under ekonomiskt knappa omständigheter, med 60-talets världssvält och Vietnamkrig som fond.
Detta ställs i serien mot samtidens ”glittrigt urbana USA-jular” och den svenska Astrid Lindgren-varianten, som lätt blir ett hån mot alla som är ensamma.
Slutsatsen blir att vi behöver ett nytt jul-ideal, ”utan hets, men med stämning, gemenskap och rimlig konsumtion”.
Mats Jonsson tycker att hans eget julfirande åtminstone närmar sig det idealet. Julklappar mellan vuxna har lagts ner och vad gäller maten är receptet ”ett rimligt överdåd”.
– Det handlar om att försöka bygga maximal stämning med minimala resurser. Då hjälper det ju att vi flyttat till ett torp på landet. Där finns det oftast snö, så vi behöver inte resa någonstans.
Under julledigheten är planen att påbörja nästa projekt, en illustrerad barnbok ”för lågstadieåldern ungefär”. En läsebok, alltså, kanske även med serieinslag. Ett samiskt spår kommer nog också att finnas med.
– Mellan raderna kanske den kommer att säga saker om den skogssamiska kulturen och statens politik. Fast mest mellan raderna. Nu känner jag att jag verkligen vill berätta en rak och spännande historia.