Märklig man får två bröd att mätta flera tusen

Söndagen är helgad, och Norrbottensteatern har därtill låtit förlägga premiären av Markusevangeliet till Kyrkans hus denna afton. Teaterhuset byggs ju om i höst.
Det hela är okomplicerat. Manusförfattare är den gåtfulle evangelisten Markus som enligt biblisk forskning aldrig träffade Jesus. Skådespelaren Roger Storm tar sig nu an denna text där det påstås att inte ett enda ord ska vara struket.
Nypremiär får nog det här kallas då Roger Storm haft denna föreställning vilandes i bröstfickan. Redan för tiotalet år sedan spelade han ungefär 120 föreställningar av evangeliet runt om i Sverige.

Nu är det dags igen, alltså. Och den rapsodiske Markus - evangeliet är ganska kort och skrivet med en annan attack än de andra kanske man kan säga - lär ha varit nära medarbetare till Petrus och följde dessutom med Paulus på hans första missionsresor. Det är vad man tror i alla fall. Därtill är han dock författare av det äldsta evangeliet som intar andraplatsen i vår upplaga av Bibeln.
Källorna runt Markus är dock luddiga. Men då som nu lär det ha dammat om sandalerna. Kristendomen är i vardande.
Markus är en av dem som med grekiska bokstäver nedtecknar historien om Jesus. Vid första anblicken handlar det om en schizofren excentriker med psykoanalytisk klarsyn som plockar handlingsförlamade människor ur sin deprimerade slummer. En krönika om en man som hade allt för mycket hallucinationer, men med retorisk begåvning och en förmåga att trollbinda. Eller också var han någonting mer... en med direktkontakt med det gudomliga, kanske var han till och med Guds son.

Nu får texten en teatertolkning och allt klarnar på något märkligt sätt. Skuggor och övrigt religiöst slagg tvättas bort. En röst ropar i öknen! I Jordan står Johannes klädd i kamelhår och döper.
- Efter mig kommer någon som är större än jag, säger han.
Jesus kommer. Men det är nog så många röster från himlen. Orena andar och demoner slår rot lite varstans. Jesus botar lama och spetälska. Guds rike är som ett senapskorn. Vinden och sjön lyder honom. Det är ett förfärligt botande, slår det mig. Ondskan och sjukdomen är som ett illvilligt infall från människorna. Åkommorna plågar. Och alla fem tusen som åt blev mätta av de få bröden och fiskarna.
En mycket märklig historia.

Epilepsi och starr är heller inga problem för Jesus. Och just denna afton tänker jag mer på människan än på Gud. Människans krav att få bot för sina sjukdomar, sin besudlan och sitt lidande. Jesus botar och botar. De blinda får behandling i samma takt som ögonkliniken på Sunderby sjukhus utför starroperationer med laser. Så träder en ny dimension av evangeliet fram. Vi är nära Guds rike redan nu, bara a-kassan var lite högre. Och pojken som tuggar fradga är förstås epileptiker - inte alls besatt av någon ond ande - och både onda andar och epilepsi finns det ju medicin för numera.
Nåväl - sjukvården är förbättrad och genterapin i vardande. Bara vi upptäcker åldrandets gen ska vetenskapen nog få ordning på evigt liv också.

Men åter till det mer gudomliga i Roger Storms gestaltning. Förkunnelsen blir pragmatisk. Ordet blir till ord igen, utan åthävor. Det är väldigt fascinerande hur man får en ny chans att reflektera över denna märkliga och mycket välkända berättelse. Jag skulle till och med vilja påstå att det profana i berättandet gör hela Jesu framfart ännu mer gåtfull och värd att grubbla vidare över.
Fast när allt för många röster talar genom molnen är jag åter tillbaka i borderlineteorin. Det är mycket som vacklar på det mentala planet, och de tolv hjälpare han valt är kanske inte de som är starkast i anden.

Ska man se det här som en teaterpjäs så märks redan i första akten att historien går mot sin undergång. Det går inte att bota folk till höger och vänster utan att avslöja sina knep. Ej heller kan man ostraffat välta bord inne på tempelgården eller skicka tusentals svin utför ett stup. Ej heller kan man ställa för orimliga krav på de enkla människorna, hur rättfärdigt och sant budskapet än är. Det blir läsarten.
- Se verkligen upp med de skriftlärda, är en annan.
Och i andra akten når allt sin kulmen. Jesus drabbas dessutom av hybris och går sin oundvikliga död till mötes.

- Jag ger mitt liv till lösen för de många, som han säger.
Rent dramaturgiskt hade man dock kunnat skippa återuppståndelsen. Allegorin hade blivit starkare, bättre. Men det är ju manusförfattaren som får ta den kritiken.
Som monolog betraktat är det nämligen en riktig fempoängare. Roger Storm går in i ett läge där allt blir flöde och enkelhet. Så imponerande bara att greppa denna textmassa utan att blinka. De små gesternas pjäs i den absolut bästa och längsta predikan jag någonsin hört.