Marie-Louise Ekman går på djupet, och jobbar noggrant. Gösta sa att han aldrig träffat någon som varit så nöjd med det den gör som jag är. Men det var ju bara för att jag visade det jag gjort först när jag visste jag fångat det jag ville. Annars skulle han ju inte få se det heller, ingen annan heller! Jag måste kunna stå för det jag skapar. Är jag inte nöjd, är jag inte klar".
Med start i Gällivare Kulturmuseum den 23 mars visas utställningen "Man får göra som man vill: Marie-Louise Ekmans konst under femtio år". Den ska cirkulera i länet under stora delar av året, från Gällivare flyttas den till Haparanda konsthall och visas där den 18 juni till 31 juli för att under hösten finnas i Råneå konsthall från 7 september till 6 oktober.
– Just nu har jag på tok för mycket att göra, så jag hinner inte upp till den börjar. Men jag kommer komma upp senare så klart, oklart när. Jag har faktiskt aldrig varit norr om Umeå, säger Ekman när vi når henne i ateljén.
Hon har den på bottenvåningen i samma hus som hennes lägenhet är belägen ett par våningar upp. I den levde hon med livskamraten och skådespelaren Gösta Ekman till han gick bort 2017.
– Gösta brukade skämta om att vi bodde i lägenheten men hade stugan på bottenplan. Att ateljén var lantstället, nära marken. Jättepraktiskt kunna ta hissen till stugan. Men det sa han bara för att retas. Han visste att jag aldrig någonsin önskat mig ett lantställe, jag är inte lagd så. Född i Stockholm city, en citymänniska. En typisk stadsråtta som tar hissen till landet, skrattar Ekman.
Vi talar en stund om Gösta, om sorg och om saknad.
– Att han inte finns är lika tråkigt idag som när han försvann. Sorgen försvinner inte bara för att tiden går. Det är lika ofattbart och abstrakt när någon man bryr sig om försvinner, det går bortom förstånd. Jag kan tänka "Men gud, ska han aldrig, aldrig mer komma tillbaka?".
Maken, regissören och skådespelaren Gösta Ekman avled 2017 och fattas Marie-Louise Ekman. "Att han inte finns är lika tråkigt idag nu som när han försvann. Sorgen försvinner inte bara för att tiden går. Det är lika ofattbart hela tiden"
I sorgen och saknaden blir skapandet om möjligt än viktigare för Marie-Louise Ekman.
– Jag älskar mitt arbete. Mitt arbete är en kanal för mitt inre. Alla känslor ryms ju där, i konsten.
Hon har varit verksam i fem decennier men berättar hon sällan analyserar sina verk.
– Hon som fixat mina utställningar där uppe nu, Maria Lind, har följt mig väldigt länge. Hon är, till skillnad från mig, en mycket analyserande människa. Så hon har ofta väldigt intressanta analyser, hon är smart. Maria är dessutom mina ögon ut i världen, hon finner bra platser för min konst att vara på. Jag litar fullständigt på henne.
"Marie-Louise Ekman har länge fascinerat mig. Hon är en ikon och förebild för generationer av konstnärer. Det är fantastiskt att Gällivare Kulturmuseum och andra norrbottenskommuner får visa hennes verk", säger intendent Björn Pettersson på Gällivare Kulturmuseum, här tilsammans med Paulina Sokolow på KiN, Konstmuseet i norr.
Själv beskriver hon sig som inte alltför utåtriktad. Hon trivs i det lilla formatet, far inte omkring så mycket. Ägnar stor tid åt skapandet.
– Människor bär på ett osynligt kapital i sina hjärnor, huvuden och kroppar. Det fascinerar mig. Jag tycker det är kul göra bilder utifrån det som lever inuti. Vi bär ju på så mycket som vi inte visar för varandra. Därför tar behovet att skapa aldrig slut. Arbetet ger mig stor harmoni. Det blir en sorts dagbok över vad jag är med om.
Striptease heter detta kända verk av Marie-Louise Ekman, från 1973.
Det liv hon lever, i Stockholm city, präglas av konsten, barnen och barnbarnen. Allt i en process hon liknar vid ett urverk.
– Livet är lite som en klocka. Det pågår saker mer eller mindre starkt olika tider i livet, sedan går man vidare. Klockan går, ibland när klockan är ett på natten känns livet på ett sätt, klockan tre på eftermiddagen på ett helt annat vis. Men jag gillar ju att inte upprepa mig. Att man gör olika saker, med olika människor, i olika perioder.
Vad gör du för saker som mest nu för tiden?
– Svårt att säga, men jag är ju en som alltid gillat att jobba. Jag smälter saker där, och det är tuffa tider nu. Det är väldigt svart, många bär på ett svårmod och en sorg över hur det ser ut med de olika krigen i olika världsdelar. Inte de yngre kanske, som har hela livet framför sig och ser ljust på framtiden. Bland oss äldre däremot, där finns en tungsinthet.
Ekmans verk från 1969 "På toaletten", kanske mer känd som Aftonsnabeln, var en drift med tidningarnas smak för sensationer och trivialiteter istället för krig och död. "Den är i allra högst grad aktuell än. Det kan finnas en liten spalt i tidningen om att "Asien utplånas" medan det finns massor av skådespelare, kungligheter, sjukdomar och annat att gotta sig i".
Jag tänker på klassikern "På toaletten" som du gjorde 1969 och riktade kritik mot att media inte beskrev de svåra lägena i världen utan mest gav plats åt de glättiga. Tycker du fortfarande det är så?
– Oh ja, i allra högst grad. Det kan finnas en liten spalt i tidningen om att "Asien utplånas" medan det finns massor av skådespelare, kungligheter, sjukdomar och annat att gotta sig i. Och rubriksättningen är ju förfärlig. Man vill ha många läsare och inte primärt bra berättande.
På utställningen som turnerar i norr finns tio grafiska verk med. Hon har alltid haft som ambition att hennes konst ska kunna nå ut brett.
– Jag är förtjust i spridningen och tycker det är väldigt viktigt att man kan ha något som inte är så dyrt och därför blir tillgängligt för många människor.
I korthet, om du ska beskriva din form av konst i dag, vad säger du då?
– Jag har ingen distans. Jag försöker beskriva det jag tänker är människors inre världar. Människors tankar, känslor, våndor, ångest. Det är det som är min drivkraft.
Den 23 mars, när utställningen invigs i Gällivare klockan 12:00, kommer Marie-Louise Ekman vara med på länk, för den som är intresserad höra och se konstnären. Välkomnar alla intresserade gör Björn Pettersson, och Paulina Sokolow, här med Ekmans verk "På toaletten" och "Kärlek".