Svante Lindqvist skrev manuset till ”Mannen från Malmberget” 1993 – för hand i en anteckningsbok.
– Jag ville skriva en pjäs om Malmbergets undergång, men det var ingen som trodde på det då. Många tyckte att jag var negativ. Jag skriver vad man borde ha gjort för att samhället skulle överleva. Att gruvan skulle ta död på samhället stod klart för mig redan då. Nu finns det facebook-grupper som ojar sig över hur det ser ut i Malmberget, men det skulle man ha gjort för 30–40 år sen. Vad var det jag sa? Och det redan 1993.
Pjäsen med Göran Forsmark har spelats hundratals gånger på teatrar och gjordes även i en tv-version med Kjell Sundvall som regissör. Några år senare kom ”Mannen från Malmberget återvänder” som en fristående andra akt.
I december 2020 gavs ”Mannen från Malmberget” ut i tryckt form av förläggaren Karl Petersen, som en hyllning till Göran Forsmark.
– Jag lyckades hitta en gammal pdf-fil där texten var fotostatkopierad. Den fanns tack och lov i en annan form än i en anteckningsbok, berättar Svante Lindqvist.
Göran Forsmark avled i augusti 2020.
– Göran var en fantastisk skådespelare och jag saknar honom oerhört. När han dog så dog även en del av mig. Han har berättat min historia bättre än jag själv hade kunnat göra.
Trots att de växte upp i samma trakt träffades de inte förrän i vuxen ålder.
– Göran var något år äldre och kom från Koskullskulle. Jag gick gymnasiet, han kom in på Scenskolan och stack från samhället. Han jobbade aldrig med något teatersällskap där uppe, han blev proffs direkt. Vi träffades i Stockholm på 1980-talet, sen blev vi kompisar och gjorde mycket tillsammans.
Det var med Göran Forsmark i åtanke han skrev sin pjäs.
– Han hade precis rätt idiom. Han kunde dialekten, han förstod vilka tonfall det skulle vara. I Malmberget fanns en dualism mellan råhet och längtan till det vackra och till konsten. Gubbarna i Malmbergets musiksällskap var tuffa grabbar som jobbade i gruvan och hade ett språk som var fantastiskt, men de var enormt ödmjuka inför konsten.
I ”Mannen från Malmberget” förutspådde Svante Lindqvist det som nu pågår i samhället:
– Nu har de pliktskyldigt flyttat hus till Koskullskulle, och de investerar mycket i Gällivare, men det är en annan tankegång. Som jag har sagt flera gånger: Det är inte förrän du har en symfoniorkester och ett allsvenskt handbollslag du har byggt ett samhälle. Alla de där marginalprodukterna av ett välmående samhälle har försvunnit.
Han vill att texten ska läsas även ur det perspektivet:
– Det är så mycket mer än en rolig historia om Malmberget. Se den som ett dokument som visar vad som skulle ske, den aspekten tycker jag är intressant och viktig. Den är djupt seriöst menad.
Svante Lindqvists känslor för Malmberget i dag är kluvna:
– När jag skrivit pjäsen var jag färdig, jag hade förstått vart det skulle ta vägen. Då åkte jag bort från Malmberget och hem till Luleå. Det var tveeggade känslor i mig då, men jag insåg att det inte är mitt hem längre. Jag gjorde upp med det där redan på 1990-talet, säger han och tillägger:
– Men det är tråkigt om de ska riva sönder kyrkogården. Där ligger min mormor och morfar, farmor och farfar, det kommer jag att tycka är sorgligt.