Rauha och Niilo Piukkola studerar förvånat det omkullvälta lilla huset nere vid älvstranden.
- Så här kan det gå, menar de. Det är som finanskrisen i EU. Det går omkull när de inte betalar skatterna. Nej, den bästa tiden har nog varit, här i Finland var det för tjugo år sedan.
Pensionärsparet har lämnat sin tolkning av Lena Stenbergs konstverk Upside Down. Enligt konstnären var intentionen annars att visa på att det inte är självklart för alla att ha ett hem - och värdet av att ha tillgång till hus och hem.
Stenbergs friggebod är ett av sju konstverk i årets upplaga av Art Ii Biennale i den nordfinska staden Ii, tre mil norr om Uleåborg. Konstverken ligger utspridda i ett lummigt skogsområde vid stranden av Ii-floden tillsammans med verk uppförda 2008 och 2010. Biennalen fungerar som en internationell samlingsplats för konstnärer som verkar inom områden som miljökonst, land art, platsspecifik konst - kort sagt installationer eller skulpturer utomhus.
Som en främmande uppenbarelse bland träden, en öppen hand mot himlen, reser sig den jakutiske konstnären Nikolaj Fjodorovs stora installation Livsträdet. Verket bygger på traditionell nordsibirisk mytologi där världen är uppdelad i tre: underjorden där djävlarna håller till, himlen som är gudarnas boning samt jordytan där människorna och träden lever. Livsträdet är länken mellan himmel och jord.
Mer nutida uttryck finner man i Serge Olivier Fokouas verk Crowd, kastruller i olika storlekar uppträdda på träpålar. Fokoua, som är från Kamerun, har länge arbetat på temat natur, mat och människor. I det mångtydiga verket Björk har Ole Wich från Färöarna spänt tre tjocka blå nylonrep mellan en nyfälld och upprest stor björk och några av dess levande trädfamilj, enligt konstnären en symbolik för familjerelationer och döden.
Människors ensamhet är temat för Sanna Koivistos Se mig. Inne i ett skogsparti står vitmålade stolar fastbundna vid trädstammarna. Stammarna växer högt upp mot himlen, men trädkronorna når inte fram till varandra. Sanna har arbetat på sjukhem och upplevt vikten av att de äldre har någon att prata med. Ensamheten är utbredd i vårt samhälle, och det gäller också för många ungdomar.
En pionjär inom den finska miljökonsten är Timo Jokela, numera professor vid Lapplands universitet i Rovaniemi. Med rötterna i en by utanför Kittilä har han länge och med stor respekt utgått från människor och natur i norr - bruksredskap, bokmärken, knotiga träd, väderbitna byggnader - kombinerat det med nutida, mer urbana uttryckssätt. I Ii bidrar han med en trätrojka bestående av en räfsa i jätteformat, ett båtskrov och en kompakt liten byggnad. Jokela var konstnärlig ledare för det nomadiska konstprojektet Trans Barents Higway Symposium of Art som sträckte sig mellan Bodö och Murmansk, somrarna 2003 och 2004. Han är också kurator för årets Ii-Biennale.
Isländska Hekla Dögg Jónsdóttir har skapat en önskebrunn. Jag hittar först inte fram till platsen och söker upp det närbelägna kontoret för Kultturikauppila, en av arrangörerna bakom biennalen. Jag får en beskrivning och en karta, återvänder till skulpturparken, men hittar inte heller nu fram till Jónsdóttirs platsspecifika verk, så sammansmält med miljön att det inte går att upptäcka.