Oron sprider sig i kroppen. En föraning. En medvetenhet om katastrofen. Allt går under, och allt har ett slut.
Mina döttrar leker på gräsmattan en solig och varm morgon. Jag anar bräckligheten i allt. En olycka i gungan kan förvandla all min lycka till en fullständig katastrof. Ett ögonblick av oaktsamhet, en blond femåring med hår som dansar i vinden och med glada ben rusar upp på vägen utan att se sig för.
Ingenting ont som inte för något gott med sig, är min försonande tanke. Men om och om igen roterar samma fras i min hjärna.
Vad är det för fel på människan?
Förmodligen är det dåden i Norge som väckt denna medvetenhet om alltings bräcklighet. En idiot fick för sig att skaffa vapen och släcka liv rent slumpmässigt. Gärningsmannens namn har jag bestämt mig för att aldrig mer uttala. Hans respektlöshet för liv förtjänar inget signum. Vi benämner icke.
Alltings bräcklighet finns på fler ställen. I Sudan dör människor som flugor av svält. Man kan inte skylla det enbart på torkan. Vapnen ligger i grund och botten bakom även denna kris. Alla krigen.
Vad är det egentligen för fel på människan?
En tvåårig flicka lämnas att dö längs diket på vägen mot flyktinglägret. Hon var svulten och febrig. Inga krisgrupper möter mamman vid ankomsten till flyktinglägret. Inga tal hålls, inga rosor läggs mot marken till hennes minne.
Denna eftermiddag briserar ännu en bomb någonstans i ett bortglömt kvarter i Bagdad. Blodiga lik ligger orörliga medan svårt skadade mer eller mindre sprattlar i konvulsioner framkallade av chocken. En femtonårig pojke på väg till bagaren för att köpa bröd fick vänstra benet avslitet när tryckvågen slungade ett järnrör som en projektil tvärs över torget.
Vad är det som är fel med människan?
Det finns många sätt att dö på. Det finns många sätt att få sin tillvaro krossad. Bräcklighet och sorg finns även i den mest stillsamma vardag. Slumpen kan krossa lyckan på en sekund.
- Var försiktiga nu, ropar jag till barnen. Akta så att ni inte blir till en rubrik i tidningen!
Flicka överkörd av lastbil. Barn drunknade på badstrand. Stormfällt träd dödade tioåring.
Men nu har vettlösheten och det illvilliga dådet etsat en annan rubrik i mitt tankesystem. Inte för att jag tror på sommarbomber i Luleå. Men numera räds jag faktiskt människan, och undrar stilla vad det är för fel på henne.