När denna krönika når läsarna i Sverige har pressen i Finland börjat leverera rapporter från årets självständighetsfirande. Om havet av blåvita ljus, talen vid hjältegravarna och militärparaderna. Och presidentens mottagning på residensen med den glesnande skaran av krigsveteraner i högsätet – blev presidentfrun uppbjuden av åldersveteranen även i år?
Medan övriga Norden firar sina nationaldagar i uppsluppen stämning, tittar Finland bakåt och talar om vad man uppnått trots dåliga odds. Men får man grotta ner sig i gamla finska krig när det finns så många aktuella krigshärdar i världen?
Jag blev nog präglad av att vara med när familjen läste högt ur Okänd soldat, romanen om fortsättningskriget (1941-44).
Dessförinnan hade Vinterkriget, ett finskt försvarskrig utkämpats (1939–40). Min unge morbror Heikki kom inte tillbaka när han som frivillig hämtade soppköket från stridslinjen. Pappas släkt hade farbror Heimo som hade bara ett ben och en fungerande arm, tur nog på olika sidor. Men man talade aldrig om hjältar i byarna, man röjde och byggde, firade bröllop och födde efterkrigsbarn som mig som hade det bättre än min bror född under kriget. ”Brorsan kom i kista men Leena (krigshästen) på egna ben. Det är bara att kavla upp ärmarna” som historikern Henrik Meinander skriver.
Av Finlands krig är Vinterkriget mest känt i Sverige. Lilla grannlandet angreps av stora Sovjetunionen så dess sak var vår: några tusen frivilliga deltog vid finländarnas sida, finska barn kom hit som krigsbarn och det syddes, stickades och samlades med Selma Lagerlöf som ledargestalt.
Men Fortsättningskriget (1941-44) väckte kritik: var inte det ett erövringskrig när finska trupper fortsatte över den gamla gränsen? Och tyskarnas närvaro i Finland, Hitlers besök i landet vid överbefälhavaren Mannerheims födelsedagsfirande i juni -44? Fortsättningskriget och det förödmjukande Lapplandskriget får vi nog höra mer om 2021 respektive 2024 när det gått 80 år sedan de bröt ut.
Det fanns många svenska stormaktskrig i Europa som både finnarna och svenska undersåtar kämpade i. De som Björneborgarnas marsch berättar om och som lever kvar i ord som hakkapelit. Narva, Poltava.
Först i Tornedalen har jag förstått vad Finlands läge mellan Sverige och Ryssland har inneburit för allmogen som lämnades oskyddad när alla resursstarka flydde till svenska sidan under 1700-talets ofredsår, många över Torne älv.
Intressant nog är de cirka hundra åren som en autonom del av Ryssland Finlands hittills längsta fredsperiod.