Förra året hade Lule Stassteater urpremiär med en pigg stadsvandring genom Luleå med små teaterstationer, en slags lärorik historieperformance. Nu har föreställningen Bland borgare och byrackor rest sig ur vinteraskan med i stort sett samma koncept. Att spela teater rakt ut i en vild stadsmiljö kan ha sina sidor. Luleå är ju för tillfället mer som en slamrig byggarbetsplats, och i går kväll på genrepet var pålandet i full gång på urmakare Fritz Olssons gamla tomt. I hundra deciebel är det svårt att höra ens de egna tankarna.
Riv det gamla, upp med det nya! Så måste väl Luleås slogan skrivas. Och på något sätt kan pålandet ju sägas bidra till historieskrivningen om den unge mannen som 1904 kom på cykel till Luleå och lyckades bygga upp en betydande affärsverksamhet. Nu ett minne blott.
Historien bor ändå mitt i dieselmullret. För där dyker postiljonen från 1918 upp med revolvern i högst hugg, fru Tegström med dottern Hedvig står och hänger tvätt vid förra sekelskiftet. Passerar gör även den legendariske industrimannen C.O. Bergman. Svarvare Rödlund får vi också träffa, alldeles efter den stora stadsbranden 1887.
Och inte nog med det, här avslöjas vem som startade katastrofen.
Svett och mygg finns i fantasin, tillsammans med stanken av träck. Alla små detaljer ger liv åt stadsvandringen. Husens historia kittlar fantasin de med.
Största förändringen från i fjol är att några av skådespelarna bytts ut och det hela startar nu med Christian Sahlström som ledsagare. Han har dock lite hemläxa att göra, då han får problem med följdfrågorna från publiken. När, var, hur, vem och varför? Det kan ju sägas vara problemet då en skådespelare ska agera guide.
Enbart manus räcker inte när någon vill veta mer om när Gustav II grundade Luleå 1621. Det är också någonting förrädiskt med språket där många moderna ord och handlingar ramlar ur skådespelets mun. Dessutom tycker jag att Christian Sahlström är mer teatralisk än vad situationen kräver. Här falnar illusionen.
En riktigt positiv överraskning däremot är den unga Amanda Dahlberg som har en enkel, naturlig och mycket trovärdig spelstil. Tillsammans med de äldre Camilla Vikström och Fred Broman blir det riktigt levande historia, inte minst runt stadsbranden.
Avslutningsvis måste jag upprepa fjolårets kommentar: Att jag skäms över min historiska okunnighet. Men att stadsvandringen ger mersmak. En fullt rekommenderbar doft av det förflutna - som smälter samman med nutidens thailändska frityrångor på storgatan.