DEBATT
Den stora kvällstidningen använde förr devisen ”Aftonbladet behövs om sanningen ska fram”. Tur att tidningen övergivit den devisen, för i recensionen av filmen ”Quick” lyste sanningen med sin frånvaro. I recensionen heter det att Hannes Råstam började gräva i fallet och avslöjade ”en fullkomligt vansinnig historia”.
Dagens Nyheters recension kommer inte sanningen närmare. Där heter det att ”Thomas Quick var Sveriges värsta seriemördare genom tiderna. Fram till att journalisten Hannes Råstam började gräva i fallet.”
Det är också lögn och förbannad dikt som nu tagit formen av en Hollywoodinspirerad film.
Sanningen är att mytomanen Thomas Quick avslöjades i NSD på 1990-talet av tidningens envetna reportrar Dan Larsson och Johan Håkansson. Dan Larsson skrev boken ”Mytomanen Thomas Quick”. Den kom ut redan 1998, tio år innan Hannes Råstams tv-dokumentär om Quick visades. Först 2012 kom Råstams bok ut, den som nu inspirerat till filmen ”Quick”.
Jag har Dan Larssons bok i bokhyllan. I den avslöjar han mytomanen genom att gå från det ena mordfallet till det andra, pekar på orimligheter och hur Thomas Quick hittade på ”medhjälpare” vid sina påstådda mord. ”Medhjälparna” var verkliga människor som aldrig fick någon upprättelse. Kvar av ”massmördaren Thomas Quick” återstår inget när vi kommit till sista kapitlet.
Dan Larsson erkände sin del i bygget av myten: ”Thomas Quick ville bli ett monster. Vi, jag inräknad, har hjälpt honom att nå målet.”
Kanske var Dan Larsson för tidigt ute. Det skulle dröja många år innan tv-journalisten Hannes Råstam började syna Thomas Quick. Han kontaktade då Dan Larsson och bad om hans insamlade källmaterial om ”massmördaren”. Han fick materialet och det blev tv-dokumentären och sedan boken ”Fallet Thomas Quick”, som kom ut 2012, efter Hannes Råstams bortgång.
Dan Larsson fick inte tillbaka sitt material om Quick, inte förrän han 2010 polisanmält Hannes Råstam. Då fick han tillbaka en del av materialet, inte allt.
”Råstam vann Guldspaden på det han inte har gjort själv”, sade Dan Larsson i NSD om vad det blev av hans utlånade källmaterial. Då hade Råstam 2008 fått föreningen Grävande Journalisters pris för tv-dokumentären.
Ära den som äras bör, och då är det Dan Larsson och NSD som ska äras när det gäller punkteringen av mytomanen Thomas Quick. Eller det kanske är så att en undersökande journalistik som bedrivs utanför Stockholms tullar och utanför det publicistiska Stockholmsetablissemanget inte räknas?
