Teaterbaren i Kulturhuset, Stockholm. Det är paus i pjäsen I sista minuten och publiken strömmar ut för fika eller ett glas vin.
– Bara äldre och vita, säger min yngsta dotter.
Jag tittar runt i lokalen och konstaterar att hon har rätt. Stora delar av publiken som bär upp teaterscenerna är just äldre och vit. Samma om vi granskar litterära sällskap eller varför inte Sveriges Författarförbund.
Förbundet har 2 800 medlemmar. Av dem är 79 procent över 50 år. 0,7 procent är under 30 år.
Norrländska litteratursällskapet dras med liknande problem. Sällskapet tappar medlemmar och tidskriften Provins tappar prenumeranter.
Litteraturens organisationer har mått bättre. Självfallet har de till stor del sig själva att skylla. Utebliven föryngring går inte att skylla på annat än den egna bristande attraktionskraften.
Vad gäller Författarförbundet avskräcker säkert dess medlemsavgift på 1 700 kr per år. Men kanske är det så att yngre inte finner samma behov av att organisera sig. Eller också organiserar de sig på ett friare sätt, till exempel i ickeformaliserade nätverk.
Om vi ser på Norrland har Norrländska litteratursällskapet haft en dominerande ställning. I praktiken är sällskapet den enda större aktören på banan. Ändå har sällskapet problem med medlemstapp och bristande föryngring.
Sällskapet bildades 1954 vid Medlefors folkhögskola i Skellefteå. Det har under åren arrangerat seminarier, uppläsningar och författarturnéer. Årligen utdelas Norrländska litteratursällskapets pris till ett lovande författarskap med norrländsk anknytning.
Idag tillåter ekonomin knappt att styrelsen har fysiska möten.
Vi ställer frågan till Magnus Ottelid, ordförande i Norrländska litteratursällskapet: Varför lockas inte fler yngre av att bli medlemmar?
– Norrländska litteratursällskapet är en märklig, men också spännande organisation. Vi består av två delar: å ena sidan är vi ett sällskap för litterärt intresserade. Å den andra är vi Författarcentrum Norr, som organiserar författare verksamma i de fyra nordligaste länen. Till skillnad från Sveriges Författarförbund som växer, har vi sett en nedgång av medlemsantalet. Jag tror att det bland annat handlar om en generationsväxling. Vi måste nå nya litteratur- och skrivintresserade. Vårt bästa vapen där är Provins och eProvins.
– Personligen hoppas jag mycket på Provinsredaktionens arbete, den har verkligen skapat en tidskrift som borde intressera betydligt fler än idag. eProvins är ett självständigt komplement med fler publikationsmöjligheter än den tryckta tidskriften.
– Jag tror också att vi påverkas av den allmänna nedgången i läsandet. Eller snarare, segregationen i läsandet. Det var någon som påpekade att läsandet i vår tid inte uppfattas som en typiskt manlig aktivitet, utan som kvinnlig. Det betyder att unga män, som är i full färd med att forma sin manlighet, inte ser läsandet som något viktigt. Tvärtom kan det vara något att ta avstånd från. Det är kanske också så att det lugna eftertänksamma läsandet står i motsättning till ett konsumtionsinriktat, snabbt och lättsmält läsande som understöds av de flesta stora i bokindustrin.
Nu till Gunnar Ardelius, ordförande i Sveriges Författarförbund.
Varför lockas inte fler yngre av att bli medlemmar?
– Jag tror att vi haft svårt att locka yngre medlemmar på grund av våra antagningsvillkor, att vi inte uppmärksammat deras situation tillräckligt. Vi har heller inte haft en tillräckligt levande litterär diskussion inom förbundet. Ett pågående samtal om samtidslitteraturen är ett måste för att attrahera yngre författare.
Vad gör ni för att föryngra förbundet?
– För ett par år sedan startade vi Fyren – forum för yngre författare och översättare. Fyren är till för att inspirera yngre författare att påverka och delta i Författarförbundets frågor. I maj i år startade vi nätverket Sveriges unga författare och översättare. Det är ett pilotprojekt på ett år som syftar till att samla och engagera unga författare som ännu inte blivit medlemmar. Arbetet är inriktat på att belysa unga författares och översättares villkor samt att bekämpa åldersdiskriminering i litteraturvärlden.
– En stor del av varför jag tackade ja till uppdraget som ordförande var för att jag vill vara med och lotsa in en ny generation författare och översättare i vår verksamhet.
Bo Allvin, Uppsala, är medlem i tio litterära sällskap. Han framhåller det märkliga i att få författare är medlemmar i litterära sällskap.
Hur vet du det?
– Från flera sällskap får jag medlemslistor och då är det enkelt att konstatera att det är så.
Han vittnar också om problemen med att locka yngre människor.
– Under våren har jag varit på årsmöten med Nils Ferlin-Sällskapet, Harry Martinson-sällskapet och Ivar Lo-sällskapet. Snittåldern ligger på närmare 70 år. Vi pratar om återväxt, men finner ingen.
Bo Allvin har inget koncept för hur bilden ska kunna förändras. Men han drar ändå en parallell till idrottsrörelsen.
– I den litterära världen har vi inte samma klubbkänsla som inom idrottsvärlden. Det är något att tänka på. Om inget händer ser det mörkt ut om tio år.