Alkemisterna, både de medeltida och de något senare, satt i sina dystra kammare och rörde ihop saker, andades in frätande ångor och levde på hoppet om att kunna omvandla oädla metaller till ädla.
Hur missledda dessa vetenskapens föregångare var står klart för mig när jag trampar omkring i blötan på hjortronmyren. Här finns mogna bär, övermogna, och även kart.
Karten är hårda och röda, de mogna gyllengulröda eller gyllengula, de övermogna är blekt gula, och sedan gråa.
Den förvandling som hjortronet genomgår övergår människans lilla förstånd.
Det naturen kan åstadkomma, synbarligen endast med hjälp av sol, vatten och luft, kan inte människan efterlikna.
I varje moget hjortron finns ett sant alkemiskt resultat, vars rikhaltighet bekräftas av att bara smaka på det.
Myrens guld är det äkta guldet.
Strindberg borde ha gått ut och plockat hjortron han också, istället för att slita sitt hår i förtvivlan i laboratoriet.