Varför jag ständigt reser till England är oklart, kanske är det med förhoppningar om att komma underfund med landet.
Här finns mycket jag tycker illa om, övervakningen till exempel. England har mer övervakning än alla andra europeiska länder tillsammans. Väktare stoppar mig regelbundet med störande frågor om mitt fotograferande. Far åt helvete, tänker jag svara, men inser att det går snabbare att bli av med störningarna genom att spela snäll.
På offentlig plats får man fotografera. Problemet i England är att man aldrig kan veta vilka platser som är det. Privatiseringen av offentliga platser har varit våldsam. Debatten om det har i stort sett varit obefintlig. Om det skriver Anna Minton i Ground Control.
Lika motbjudande som jag finner övervakningen och privatiseringen av offentliga platser lika förälskad är jag i engelska landskap, både urbana och lantliga.
Att använda ordet förälskad låter kanske löjligt, men innan jag tryckte ner de nio bokstäverna sökte jag, utan att finna, efter mer passande ord. När infann kärleken sig? Förmodligen när jag som tjugoåring kom till London efter att ha liftat runt i Europa några månader.
Efter några dagars vandringar i Yorkshire Dales hamnar jag i Leeds, mest för att jag inte trivdes i York. Till Leeds anländer jag utan att ha bokat hotell, tänker att det borde gå att hitta ett rum nära universitetet och efter lite letande lyckas det.
Jag låter bilen stå på hotellets parkering och tar bussen till centrum och stiger av på en hållplats utanför museet. Jag går uppför trappan och in genom entrén. Ett café ligger omedelbart till vänster. Mina öron hör sorlet därifrån, men mina ögon får syn på något annat.
Jag fortsätter rakt fram och hamnar i en stor sal med konst. Mina ögon har blivit fångade av en målning av en norsk fjord.
I somras reste jag i sådana fjordlandskap. Känslan av att vara tillbaka är omedelbar och så stark att jag blir omtumlad.
Det finns en bänk framför den stora målningen. Jag slår mig ner och kan i tankarna återvända till norska fjordar. Det är inte som att vara där, men lite som att vara där och lite som att vara i Leeds. Konstverket fungerar som transportmedel till en alldeles egen verklighet mellan platser som varken är fantasi eller verklighet men någonting däremellan, ungefär som att uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen i en dikt av Tomas Tranströmer.
Målningen är stor och de som inte förstår att storleken kan vara avgörande har aldrig sjunkit in i David Hackneys Grand Canyon på Louisiana.
Eilert Adelsteen Normanns målning Sognefjorden är inte lika stor, men tillräckligt för att förflytta betraktaren. Den norske konstnären bodde under största delen av sitt liv i Tyskland, men från 1890 tillbringade han somrarna i sitt stora sommarhus vid Sognefjorden. Att målningen är en kärleksförklaring till det norska landskapet är lika uppenbart som att det här är en av mina stora konstupplevelser. Efter upprymt betraktande går jag till museumscaféet för att ord(n)a upplevelsen.
Överväldigad av återseendet med Sognefjorden går jag med kameran som vapen ut för att erövra Leeds. Fotograferandet blir litegrann som det passar, mest passande blir spegelbilder. Först ser jag hur världen ser ut och sedan ser jag om den speglar sig. Det gör den alltid och på fler sätt och platser än vad som går att föreställa sig.
Ibland blir speglingarna av ljus, rörelser, byggnader och människor så speciella att jag måste titta en extra gång för att se vad kameran har fångat. Leeds har bra kulisser för speglingar, inte minst i arkaderna.
Väktarna lägger som vanligt märke till mitt närgångna umgänge med skyltfönster och andra reflekterande ytor, men i dag kommer de inte med irriterande frågor utan ler vänligt när de får lov att betrakta bilderna i displayen.
Innan jag tar bussen tillbaka till hotellet återvänder jag till Sognefjorden på Leeds Museum.