I tisdags nådde Till offer åt Molok bokhandelsdiskarna. Åsa Larssons femte bok om Rebecka Martinsson tar sin början i den lilla byn Lainio. Det är höst och jaktlaget har samlats för att skjuta en björn som gått lös på en av bybornas hundar. Men när björnen är fälld och besiktningsmannen analyserar maginnehållet hittar han en människotumme. Senare samma höst hittas en kvinna brutalt mördad i Kurravaara.
Parallellt med den nutida berättelsen löper också det historiska perspektivet; det tidiga Kiruna som framväxande gruvstad och inte minst den fiktiva kärlekssagan mellan LKAB:s förste disponent Hjalmar Lundbohm och den unga lärarinnan Elina.
Egentligen var boken planerad att komma ut redan för ett år sedan och när man läser Åsa Larssons egna tackord i slutet av boken förstår man att det inte har varit en alldeles enkel process att skriva boken: "Jag snubblade och föll. Boken slet sig och sprang till skogs ...", skriver hon bland annat.
- Jag var tvungen att vänta in den, säger Åsa Larsson när vi träffas en solig vårdag i ett av förlagets mötesrum i Stockholm.
Idén till boken kom redan vintern 2008-2009 som skärvor, som hon själv beskriver det. Det var bilden av en liten pojke som klev på bussen i Kurravaara med en hund och så bilden av Hjalmar Lundbohm.
Att hon hade en bra story visste hon men "den ville sig inte".
- Jag visste att jag borde bry mig om den här lärarinnan men hon var så bokmärkesaktig, säger Åsa Larsson uttrycksfullt.
Det var bara att vänta ut berättelsen, helt enkelt. Hon var i stallet och mockade åt sin häst, sprang i skogen med sin hund och umgicks med sina barn.
- Men till slut var det som att hon, lärarinnan, blev levande i mitt huvud.
Och så kom den efterlängtade inspirationen när hon fick se ett porträtt av Hjalmar Lundbohm, målat av konstnären Eva Bonnier. Det var under en fest i Bonnierfamiljens hus Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm.
- Jag har aldrig sett något liknande av honom, säger Åsa Larsson och berättar att i de bilder och porträtt hon sett av Hjalmar Lundbohm har han varit pompös, som en patron men att han i Eva Bonniers porträtt framställdes som en man som satt avslappnad på en förstukvist.
- Det är det där som lärarinnan ser i honom, den här mjuka, inlevande, fantastiska mannen. Det kändes nästan som; vad väntar du på, skriv nu då, för jag hade ju börjat skriva om honom. Det var en sån grej som gjorde att jag öppnade dokumentet igen. Det var lite magiskt, säger Åsa Larsson.
Det historiska perspektivet som skildrar Kiruna några år i mitten på 1910-talet har inneburit att hon lagt ned "fruktansvärt mycket" på research.
- Jag gör alltid jättemycket research men i slutresultatet får det inte väga över. Berättelsen kommer först, säger hon och berättar att hon strukit mycket i texterna om Hjalmar Lundbohm.
- Jag har ljugit om en person som faktiskt inte lever och kan försvara sig, säger hon sedan och skrattar, och kommer in på den eviga diskussionen om vad man får skriva och inte, drar paralleller till Alexander Ahndorils roman om Ingmar Bergman och Joyce Carol Oates som skrev om Marilyn Monroe i Blonde.
- Någonstans måste man hitta sin egen kompass i det där.
Hur gjorde du?
- Han är ju ingen skitstövel även om han gör fel, säger hon om "sin" Hjalmar Lundbohm. För mig, i alla fall när jag skrev om honom, är han fullt mänsklig, fullt begriplig och förlåtbar. Jag tyckte också att det var en intressant tanke att tänka att han blev förförd av kändislivet, precis som man själv kan vara. Jag kommer från lilla gruv-Kiruna och jag får ju också hänga med en massa kända människor och man ska inte tappa bort sig i det. Så jag förstår honom.
Sakkunskaperna om det gamla Kiruna har Curt Persson, länsmuseichef/landsantikvarie, hjälpt henne med. Han har även fått läsa boken innan den gått i tryck.
- Ingen skugga må falla på honom. Har det blivit fel så är det jävlar mitt fel. Men det har ju känts tryggt, säger Åsa Larsson.
Efter denna bok återstår bara en sista roman om Rebecka Martinsson. Att det skulle bli sex böcker i serien bestämde Åsa Larson redan från början, i samband med att hon skickade in det första manuset till förlaget.
- Jag kan tänka mig att jag efter nästa bok kommer att få någon sorts dipp av att säga hejdå till henne.
Så vad händer när serien om Rebecka Martinsson är färdigskriven?
- Då tror jag att jag måste planera för vad jag gör efter den för det kommer nog att kännas väldigt konstigt. Och jag ska inte ha ihjäl henne, det kan jag lova.