I texten ”Som min morfar” skrev han om hur Anders Tegnell utstrålade trygghet och såg snäll ut. Precis som Lasses morfar och mormor gjort, dem han såg som symboler för det svenska folkhemmet, innan ombyggnationerna satte i gång.
”Själva begreppet folkhemmet är i min värld hårt kopplat till åtminstone en illusion av trygghet”, skrev han i texten. Därefter beskrev han sin oro och hur han börjat skriva ned sina tankar om coronan. Han tyckte att noteringarna liknade haikudikter, men utan haikuns skönhet. Därför raderade han alltihop, med typiskt sträng motivering: ”Inget svammel!”
Hans texter i häftet förmedlar mycket av det som präglade hans liv, det som så sorgligt nu tagit slut på grund av covid-19.
Med honom var det ofta just så: Inget svammel.
Han tilltalades av folkhemmets idéer: Gemenskap och goda förhållanden, sunda värderingar, rättvisa och människor som utvecklas tillsammans.
Det framkom tydligt i samtalen i det lunchgäng som vi båda tillhörde. Ofta var det han som förde diskussionen tillbaka till väsentligheterna då vissa av oss förirrade oss i trams och ytligheter. Nog var han med på skämtandet, men han var bra på att påminna om allvaret och vad som bättre behövde begrundas.
Sista gången vi talades vid gällde det hans bidrag till historiken om Luleå 400 år. Han var som så ofta självkritisk och undrade om hans text om NJA och Örnäset skulle bli tillräckligt bra och läsvärd. Han ville fundera lite till.
Den texten blev den sista från en skribent som var född i Domnarvet, växte upp i Luleå och blev journalist och kommunikatör. Fast i själen var han nog mest diktare. I flera diktsamlingar visade han känsla och ömhet i språket, samt förmågan att se värdet i det vardagliga, till och med i gråstenar.
I hans texter återkom minnen från åren på NJA och från barndomen på Edeforsgatan och Örnäset. Ingen skrev och pratade med samma kärlek om Holms kafé. Dit gick han och satte sig då och då, gärna med ett bananwienerbröd – förutsatt förstås att han förmådde slita sig från sin vykortssamling eller de böcker av norska författare som han talade så lyriskt om.
Förra veckan träffades vårt lunchgäng igen, för första gången på åtta månader. Ute, förstås, för än ett tag är det bäst att vara försiktig.
Utan Lasse var inget som förr.
Vi tröstade oss med de många fina minnena av en person som berikade våra liv.