Då läser han inte bara Lundkvists prosaballad Snapphanens liv och död. Lundholms funderingar rör den svenska centralmaktens hårdhänta metoder för att införliva såväl Skåne som Lappland i det svenska riket. Den ena gången ledde detta till snapphanarnas kamp mot allt svenskt, den andra gången gällde det för "svenskarna" att bekämpa de "hedniska samerna" och deras tro. Alla dessa historiska funderingar väcks till liv under den stora eken, Snapphaneeken, som står på tunet framför Lundkvists hem.
*
Före oss på stigen från båtlänningen går en späd och spänstig vithårig man, med yviga gester, med mörk kostym, vit stickad slips och vandringsstav. Den legendariske lappmarksdoktorn Einar Wallquist vill visa sitt sommarboende, Doktorsåsen strax utanför Arjeplog. Det är i början av 70-talet, när han som nybliven pensionär byggde upp Silvermuseet och jag en ung museiantikvarie hade förmånen att bli omhändertagen som något av kollega.
Huset var en egensinnigt utformad timmerbyggnad och miljön en rullstensås med lågvuxen barrskog, knotiga björkar och fjäll bortom vattenspegeln. Så blir han lite hemlighetsfull, tar med mig bort till öns västra spets, pekar genom buskkrattet och där står skylten med två magiska latinska ord, Quo vadis. Med det ville den gode Einar testa mina språkkunskaper, att likt ett skriande utrop vid fjällets fot ställdes frågan "vart går du?". Samtidigt antydde han att vi var nära avrättningsplatsen, den som i litteraturen är känd för att en same brändes på bål 1693 eller var det kanske 1692. Brottet var att denne fjällets son inte avsvor sig tron på sin trumma, den som sentida berättare kallar för trolltrumma eller spådomstrumma. En same med det alldagliga namnet Lars Nilsson blev ett tragiskt offer vid Pite lappmarks annektering och försvenskning.
Arjeplog på 1690-talet blir vår ena hållpunkt, Osbytrakten i norra Skåne någon gång kring 1660 utgör den andra. Ytterligare exempel på försvenskning och exploatering är två medlemmar av släkten Lübecker. Först Arjeplog och ett halvt sekel före bålbränningen. Under ett tidigare krig, det vi kallar för det trettioåriga utifrån dess varaktighet på kontinenten, var Sverige i behov av nya bergverk under 1630-talet. Som en skänk från ovan kom meddelandet om en nyupptäckt fyndighet vid norska gränsen söder om Skellefteälvens källflöden. Det blev Nasafjällsgruvan, med silver som skulle betala krigföringen och bly till slagfältens kulor. I all hast organiserades en komplett bruksrörelse med gruva och smältverk och den fyrtiomila kombinerade sjö- och landtransportleden från kuststaden Piteå, och Öjebyn. Dit flyttade bergmästaren Hans Philip Lübecker och därifrån gjorde han flera strapatsfyllda resor till gruvan.
En av dessa färder har uppenbarligen även bjudit på annat än vedermödor. Som bergmästare hade han ansvar för gruvans drift, med andra ord skulle han gentemot kronan se till att silver- och blyproduktionen sköttes i vederbörlig ordning. När Gamla kyrkplatsen i Arvidsjaur undersöktes av arkeologer i samband med en vägomläggning kom ett märkligt fynd. Där återfanns en sigillstamp med släkten Lübeckers vapen ingraverat. Rimligen har Hans Philip varit ägare av stampen och vid någon av sina resor besökte han marknadsplatsen som låg lägligt till vid Nasafjällsrutten. Och se, även om fantasin ett ögonblick får skena en smula, där levde han livets glada dagar, tappade stampen i marknadsyran och så fick det bli fram till att den hittades en sommardag 1967.
Brodern och dåvarande översten Georg Henrik Lübecker var 1659 med sin trupp förlagd till Glimåkra och Jämshög på var sin sida om gränsen mellan Skåne och Blekinge. Här var uppgiften att bekämpa snapphanar, här kom han med sina mannar att en söndag omringa Jämshögs kyrka på jakt efter bönder misstänkta för mord på en svensk ryttare, här fick han rapporter från en kyrkoherde Mölensted. Denne blir som tack för hjälpen prost i Göinge men detta till trots hade en sådan kyrkans man även kontakt med danskarna och utlovade församlingsbornas stöd i de ständiga fejderna. Georg Henrik Lübecker själv utnämndes med tiden till generalmajor liksom landshövding i Kristianstad, senare i Göteborgs och Bohus län.
Dessa båda män av släkten Lübecker kan vi uppfatta som något av den svenska kronans förlängda arm. Hans Philip gjorde en rätt kort sejour i norr, mellan 1637 och 1644. Att handha en officiell uppgift och kanske hysa en annan privat åsikt framgår av ett uttalande från 1639, nämligen "Gud vet, jag vill samma bruk med all som största flit driva på det något gott kunde uträttas, men vad skall jag göra? Folket ligger mest i bästa tiden sjukligt. Jag byter var tredje månad om med folket. Det hjälper dock föga". Vi får naturligtvis inte övertolka ett sådant citat, därför att han utifrån sin tid, sin samhällsklass och sin officiella position levde med en bestämd grundsyn. Då, liksom än mera under 1700-talet, skulle Lappland på sitt sätt "excolleras", göras nyttigt ur kronans synpunkt, uppodlas och bli en närande del av kungariket.
Samma sak med Georg Henrik Lübecker. Skåne var en erövrad provins som till varje pris skulle förbli svensk. Grundandet av Lunds universitet var en del i detta arbete, prästernas förkunnelse i skydd av det nyuppsatta svenska riksvapnet i kyrkorna utgjorde en annan. Även den yngre broderns tankevärld kan vi skönja och den förefaller vara hätskare än bergmästarens. Ständigt talas om svekfulla bönder och odugliga ryttare, om skansbyggen och livsmedelsforor, om avrättningar och en pacificering omfattad av kunglig nåd.
Visst är Lapplands "kristnande" och Skånes "annektering" sorgliga kapitel i vår historia utifrån ett folkligt perspektiv. Så tänker man när mörkret sänker sig över Hagstad och författargården. Är det Artur Lundkvists prosaballad som ska gälla? Även där är tiden ond när Jörgengårdens ogifte son Lars Jörgenssön kallas ut i kriget på svenskt kommando. Eller när överste Stålfeldt gör upprensning för att pacificera de djupa skogarna. Min fantasi svingar sig ut i det hastigt fallande mörkret, det mörker som nutidens barn inte är förtrogna med så länge man bor i gatubelyst landskap. Är det Lars som smyger omkring i snåren, är det överstens soldater som kommer tågande uppför sluttningen till vår stuga? Under alla omständigheter gäller att gårdstunets stora ek susar så mystiskt hemlighetsfullt i den tidiga höstnatten.