KONST
Bakom hörnet vindens jojk
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm
Pågår till 4 april 2021
I utställningen på Sven-Harrys medverkar femton konstnärer som visar ett tvärsnitt av samisk konst av idag, allt från protestkonst till mer subtila verk som handlar om magin i naturen.
Ett av de första verken som pockar på uppmärksamhet i konsthallen är en stor hängande krage/halsband gjord av käkben från renar. ”Loaded, keep hitting our jaws” är både estetiskt tilltalande och makabert på samma gång. Máret Ánne Sara har i detta verk samarbetat med smyckesdesignern Matt Lambert, USA. Verket är en fortsättning av en serie protestkonstverk ”Pile ó Sápmi”. Bland annat hängdes 400 renkranier upp som ett draperi utanför Stortinget i Oslo 2017. En protest mot norsk politik som tvingar samer att slakta en stor andel av sina renar.
Britta Marakatt-Labba är väl representerad med broderier som i små, små stygn berättar om livet ute på vidderna i Sápmi, där tron på naturens krafter är ständigt närvarande. Och hur människans påverkan på naturen påverkar människan. Fint att se att hon även börjat arbeta tredimensionellt och har med två nyproducerade skulpturer i litet format.
Outi Pieski är representerad med ett stort hängande textilkonstverk med hängande trådar i olika färger. Det är inspirerat av fransarna till kvinnosjalen som används till den nordsamiska kolten. Färglada fransar kan symbolisera livskraft och glädje medan de svarta trådarna kanske representerar hoten, farhågorna.
Erika Stöckels väggmonterade verk består av ett antal keramikobjekt med svällande former på hyllor av kyligt rostfritt stål. Hennes tidigare installationer har handlat om kvinnokroppen och skönhetsideal, nu kanske det finns någon koppling till gamla tiders förnedrande pseudovetenskap, rasbiologin. Den stålmojäng som ses brutalt inkörd i en av skulpturerna kanske ska symbolisera ett skallmätningsverktyg?
Silje Figenshou Thoresens provisoriskt ihopsatta brädstumpar, gummislangar och frigolitbitar som hänger lite varstans i utställningen lär handla om hur man i samisk tradition tänker praktiskt och tar vara på allt. Material sparas och kommer till användning. Många beskriver den samiska villatomten som en utomhusverkstad.
Det finns mycket intressant i denna utställning i flera våningsplan, även foto, video och audio. Jag vill även nämna Katarina Pirak Sikkus installation på takterrassen. Där ses hennes egna fotspår, gjutna i tenn som fotspår i gruset. De glimmar så fint i solen och skapar ett slags vördnad för de stora, små gesterna i konsten.