Det skedde i Sizuoka i Japan i november 2001 där åhörarna blivit ”stumma av beundran” inför hans dikter. Det berättar Junichiro Okura i senaste numret av tidskriften Provins, som är helt ägnat åt Valkeapää – eller Áilu som han kallade sig. Fåglarnas barn.
Några dagar efter framträdandet avled han, 58 år gammal.
Populariteten i Japan hade uppstått då han deltog som poet och jojkare vid en festival för no-teater. Det ledde till att han blev ombedd att skriva en pjäs med jojk inkluderat till en festival för de arktiska folken i Sapporo 1995.
Resultatet blev ”Ritnoaivi ja nieguid oaidni” – ”Rimfrosthuvud och drömsynen”. Pjäsen var skriven enligt no-teaters traditionella form med långsamma, strikta rörelser och mässande dialog. Senare kallade Valkeapää det för en poesikonsert.
Den är obegriplig ”om man närmar sig den med förståndet”, menar Okura. Den går bara att greppa med intuition. Som med no-teater.
Provins premiärpublicerar pjäsen på svenska, översatt av Kristina Utsi och John Swedenmark. Likaså publicerar man den första svenska översättningen av Valkeapääs ”Sámieatnan duoddariid”, föreslagen att bli samernas nationaljojk. Beslut väntas under året.
Valkeapää var både aktivist och multikonstnär, 1991 belönad med Nordiska rådets litteraturpris för ”Beaivi, áhcázan” – ”Solen min far”, den bildsatta diktbok som ses som central i hans produktion.
Att han är en upphöjd gestalt inom den samiska kulturen både framgår och förstärks av Provins nummer. Han blev en banbrytare när han på 60-talet började jojka offentligt, då något kraftigt kontroversiellt inom det samiska samhället.
”Hans jojkar gav en suck av lättnad och övertygelsen om att det vi har är vackert. Med rak rygg gav han sitt folk tillbaka stoltheten att vara same”, säger författaren och konstnären Inghild Tapio.
”Han var lika självklar som luften man andades”, skriver artisten Sofia Jannok.
Han hade tänkt bli renskötare, men förmådde inte döda och valde andra vägar. Men, menar författaren Sigbjörn Skåden, ingen har förmått ”framkalla insikt, medkänsla och fascination för samiska renskötares filosofiska och materiella värld.”
Skåden liknar Valkeapääs närvaro vid en urfolksfestival på 1990-talet vid Kristi återkomst. ”Det var den ställningen han hade – profet i sin samtid bland sitt eget folk.”
En av de få som efterlyser mer nyanserade beskrivningar är Katarina Pirak Sikku: "Man utmålar honom som Jesus, och det var han ju inte.”