Bland de som var aktiva fanns till exempel Barbro Alatalo och Roger Jönsson. De tillhör några av de författare som inte fortsatt att publicera sig i bokform.
Barbro Alatalo debuterade med barn- och ungdomsboken När de ville skjuta pappa (1985). Tre år senare kom hon ut med Den japanska speldosan.
Roger Jönsson debuterade under signaturen Zebaot X med Fightern från Fittbergsliden (1995). Sedan kom romanerna Enöga (1996) och Packet (1998).
Den forne rebellen har sedermera arbetat som informationschef vid länsstyrelsen i Norrbotten och som Polisens informationsdirektör. Numera är han informationsdirektör vid Luleå kommun.
Tillsammans med Pelle Lindblom skrev Roger Jönsson i FiB/Kulturfront nr 12/1996. De gick i svaromål på Jan Käll och Peter Myrdal som i ett tidigare nummer hade skrivit under rubriken Är den unga litteraturen intelligensbefriad?
”Kan litteratur skildra sin samtid ur ett ideologiskt radikalt perspektiv? Kan man i skönlitterär form analysera, kommentera och till och med visa på vägar bort från utsugning och förtryck?
Svarar man som författare ja på dessa frågor göder man ingen annan än postverket om man söker sig till de stora förlagen med sina manuskript.”
I artikeln berättas också om hur Zeaboat X gjorde när han skickade in ett manus till Norstedts. Som ett test på att förlaget läst manuset hade han försiktigt klistrat ihop några sidor. Efter fyra månader kom manuset åter och de ihopklistrade sidorna var intakta, nämligen osprättade.
Pelle Lindblom debuterade med romanen Dansande fågelskrämma (1996). Därefter kom Mitt öga – samlade krönikor och andra bekännelser (2000), Gud är en burk Coca-Cola (2003) och Mitt öga – återkomsten. Samlade krönikor 2001–2006 (2007).
Under 1990-talet debuterade även Katarina Kieri med diktsamlingen Slutet sällskap (1993). Hon har en imponerande produktion och har tilldelats flera litterära utmärkelser.
Mikael Niemi debuterade 1983 med en diktsamling på Skrivarförlaget. Han har – inte minst efter utgivningen av Populärmusik från Vittula (2000) – fått en rad olika litterära utmärkelser.
Mona Mörtlund debuterade med Moron, moron, ostaks’ poron (1986). Hon har en mångsidig produktion, såväl skönlitterär som med dramatik för teater och teve.
Mattias Alkberg debuterade 1992 med diktsamlingen Separerade ägg. Han har sedan dess givit ut ytterligare fyra diktsamlingar, varav den senaste 2012. Plus Anarkist (2011) – en bok och musik-cd.
Lägg därtill Rose-Marie Huuva (debut 1999) och Maria Vedin (debut 1993). Huuva blev 2001 den första samiska författaren från Sverige som nominerades av den samiska språkgruppen till Nordiska rådets litteraturpris. Vedin har nio diktsamlingar och en roman i bagaget.
På senare tid har vi David Vikgren som debuterade 2002, samma år som han flyttade till Göteborg. Samma år kom Cecilia Hansson ut med sin debutdiktsamling Revbensdagar. Ytterligare ett hopp och vi finner Andrea Lundgren (debut 2009) och Elin Ruuth (debut 2010).
Såväl Cecilia, Andrea som Elin hade vid sina debuter redan flyttat från Norrbotten.
Den här genomgången gör inte anspråk på att vara heltäckande. Syftet är snarare att peka på ett mönster där vi kan se en litterär peak i Norrbotten under 1980- och 1990-talen.
Föryngring är ingen naturlag. Den kommer med litterära talanger och i ett kulturpolitiskt klimat som ser till att värdera litteraturen.
Den litterära peaken hade vind i seglen av Skrivarförlaget i Luleå. Det startades 1973 vid Norrbottens Bildningsförbund och var verksamt till 1990.
Som ung och litteraturintresserad fanns en frizon i bokhandeln Tankarnas Trädgård som startades i början av 1980-talet och var verksam till 1995.
Från 1999 till 2011 fanns en författarförmedling i Luleå. Numera finns den i Östersund. I slutet av 1990-talet ställde landstinget upp med medel till en litteraturkonsulent. Sedan 2005 har det uppdraget varit vakant. Litteraturen är ett av få kulturområden som saknar konsulent.
Norrbottens litteraturråd tillkom 1999 som ett resultat av rapporten Litteratur och textproduktion i Norrbotten (Red: Maria Vedin), 1998. Rådet var verksamt till 2003.
Ja, så här ser det i stora drag ut. Det mesta av litteraturens ”infrastruktur” har försvunnit, vilket självfallet har påverkat det litterära klimatet och föryngringen.
Nämnas bör också utbildningen i skapande svenska, numera kreativt skrivande, vid Luleå tekniska universitet. Den startades 1979 och har haft många studenter som senare blivit författare. Idag riskerar utbildningen att få färre utbildningsplatser – trots stort intresse.
Universitetsorter med starka inslag av humaniora ger effekt på samhällsdebatten och litteraturen. Här har Norrbotten mycket att önska.
I den här kontexten kanske det är dags för lite jävlar anamma. Och då kan vi alltid återkomma till texten av Jönsson & Lindblom.
”Att vara rebell i Sverige idag handlar om att utmana trångsynthet och etablissemang, var än de dyker upp: som nationalekonomer, lobbyister, aktieklippare eller litterära pampar.”
I brist på rebeller idag får vi söka andra svar. Bokbranschen skälver. KF planerar att sälja sin medieverksamhet i vilken förlagen Norstedts och Rabén & Sjögren ingår. Bokförsäljningen har gått ned. Liksom utlåningen på bibliotek.
Vad gäller försäljningen köper allt fler samma böcker. Toppen blir spetsigare och högre. Bokkunden tenderar att vilja ha säkra kort vilket gör den smala litteraturen ännu smalare.
Tidigare satt boken på tribun.
Idag sätts trenden – åtminstone bland yngre – av mängder av nya format: twitter, facebook, tumblr, instagram, youtube, sms, grafitti, tatueringar ... (det låter nästan som en dikt).
Det är i detta nya landskap boken, liksom biblioteken, ska försöka att försvara sina ställningar.
Olyckskorpar vill gärna räkna bort boken. Den dagen är långtifrån här. Boken har historiskt utmanats av nya format och stått pall.
Att kurvor pekar nedåt betyder inte att litteraturens aktörer behöver lägga sig ned och dö.
Det handlar mycket om att tänka nytt, att byta spår. Det har branchen hittills kunnat göra – eller tvingats att göra – då den under de senaste tio, femton åren genomgått stora förändringar.
Visst: läget är allvarligt.
Men en norrbottnisk litterär peak på 1980- och 1990-talen kan bli mer än ett minne. Den kan bli något att utgå från och pekar på nödvändigheten av en strukturomvandling.
Om viljan finns.
Eller har vi tröttnat på boken?