Hon vann Poetry slam Norrbotten i maj och hennes inlägg på sociala medier har väckt mycket uppmärksamhet och reaktioner. Wilma Saga Persson har haft skrivandet i sig så länge hon kan minnas.
– Jag har alltid använt papper, penna och skrift för att få utlopp för mina känslor. Spoken word kom naturligt i och med att jag alltid uttryckt mig på det sättet.
Hon deltog i poetry slam mest av en slump.
– Jag blev tipsad om tävlingen, var med, och råkade vinna. Jag har aldrig haft någon agenda med det jag har gjort.
Att framföra sin text på scen inför publik tycker hon bara var självklart:
– Det kom helt naturligt, jag är en väldigt kommunikativ person. Och när folk har läst upp texten har jag upplevt den på ett helt annat sätt än om jag läser den själv. Så jag tänkte att då ska jag göra samma sak.
Wilma Saga Persson skriver om det hon ser, är irriterad över eller vill ändra på.
Hon berättar om sitt tornedalska och finska arv från sin mormors sida, med år av skam över att inte få prata finska. Släkten på pappans är en åkerifamilj från den lilla orten Björna i Örnsköldsviks kommun.
– Första företaget hette J A Perssons Bilstation, det sägs att det var vi som ”tog bilen upp till Kiruna”, berättar hon.
Själv gick hon svetslinjen på gymnasiet och arbetar i dag som mekaniker i gruvan i Kiruna.
– Det känns självklart att jag skriver om det, eftersom jag är uppvuxen med det.
Hennes framförande av vinnarbidraget ”Vi i verkligheten” har berört.
– Jag trodde inte att det var så många som skulle se den eller känna något för den. För mig är det bara mina känslor på ett papper, jag blir helt chockad av att folk tyckte om det, säger hon.
Samtidigt förstår hon varför texten fått stor spridning:
– Igenkänningsfaktorn. Jag säger det alla tänker.
Hennes texter handlar mycket om känslorna för Norrbotten och Malmfälten.
– Jag vill att norra Sverige ska ha precis samma förutsättningar som resten av Sverige, med sjukvård, bra vägar, allt. Vi ska ha samma förutsättningar som södra Sverige, med tanke på att vi är i fronten för hela Sveriges ekonomi, med underjordsgruvor och tung industri.
– Min släkt är också väldigt viktig för mig, speciellt i min poesi eftersom jag pratar för många fler än mig. Släkten är utspridd över hela landet, därför kommer det naturligt för mig att skriva om dem. Alla härstammar från Norrbotten, och alla kommer tillbaka, på ett eller annat sätt.
Wilma Saga Persson är född och uppvuxen i Kiruna.
– Jag kommer aldrig att flytta härifrån. Men jag vill skapa en förändring, säger hon och fortsätter:
– Vi har till exempel inget BB. En medicinavdelning och en akutavdelning är det vi har. Vi har världens största underjordsgruva, det är ett komplicerat och riskfyllt jobb och vi måste ha bra sjukvård. Jag förstår att folk söker sig neråt landet, men det ska inte behöva vara så.
Hur skriver du för att få in känslan i texten?
– Jag vet inte, jag skriver bara direkt från hjärtat. Ibland kan det gå väldigt fort. Jag kan skriva en text på två minuter, bara jag får feeling. Och jag tänker inte så mycket på orden, jag skriver bara ner det första jag tänker på. Och så råkar det bli en text.
Många har hört av sig. Unga och gamla, norrbottningar och sörlänningar, kända och okända personer.
– Det är jättekul att det inte bara är folk härifrån, att folk längre ner också kan bli berörda av det och är upplysta om att det faktiskt är ett problem, säger hon och tillägger att vinsten i poetry slam betydde mycket.
– Det är som att jag har fått det jag aldrig trott att jag behöver. Men det betyder sjukt mycket, det är jättekul, för jag älskar det jag gör. Jag får kombinera mitt mekanikeryrke med att skriva, som jag ändå alltid gör på fritiden.
Varför blev det just poesi?
– Jag gillar att vara informativ, men samtidigt kan det bli så långdraget att läsa en jättelång text. Därför tycker jag att det är enklare att skriva en dikt. Det är mycket mindre text, men precis samma slutpunkt eller känsla.
Wilma Saga Persson tänker bo kvar i Malmfälten och Norrbotten.
– Det är ju mitt hem, har alltid varit och kommer alltid att vara det. Och anledningen till att jag stannar, trots att det finns problem, är att branden slutar inte för att jag sätter mig på ett tåg härifrån och blundar. Jag har fått kommentarer av folk som uppenbarligen inte förstår poängen med det jag gör, att det är väl bara att flytta. Men inget förändras om ingen förändrar.
– Det är en stolthet för mig att vara arbetare, att jag gör något som gynnar hela landet. Men då hade jag önskat att det kom tillbaka från vart det kommer ifrån.