– Namnet Kiruna kommer från samiskan. Gironvárri heter Kirunas moderfjäll. Ripfjället. Det är ett bra namn på min älskade hemstad. En fjällripa är inte lika rädd av sig som en dalripa. Den är modig och tålig. Självsäker.
I sitt sommarprat i dag (3 augusti) tar Elin Anna Labba oss tillbaka till hennes uppväxt i Kiruna. Hon berättar om hur ordet "lappjävel" ekade efter henne på skolgården och hur hon under en period i sitt liv slutade bära kolt och började läsa franska i stället för samiska. Om en rasism som inte är våldsam men synlig i fikarummen.
Hon ger som exempel när hon var på skotertur med några av sina närmsta vänner. Med på turen var också en familj hon aldrig träffat.
– När vi grillar korv börjar pappan i den andra familjen prata om lapparna. Just nu är han heligt förbannad på att hela fjällvärlden ska ha jävla lappnamn. Ingen kan ju vare sig läsa eller uttala dem.
Hon blir först tyst en stund men tar mod till sig och säger att: "platserna heter det de heter för att de alltid har hetat så”. Men helst av allt vill hon åka hem.
– Jag vill nån annanstans som när jag var liten.
Samtidigt är Kiruna staden som leder till föräldrarna som bodde högst uppe på fjälltoppen.
– Kiruna har lärt mig att en stad ska kännas i kroppen. En stad ska göra en andfådd och euforisk. Man måste kunna gå upp och få överblick, säger Labba.
Och hon har svårt för att bo i städer som är platta och saknar vyerna, som när hon pluggade i Uppsala.
– Det var som att kroppen ville gå sönder, säger Labba och fortsätter:
– Men Kiruna kan också göra ont i en. Kiruna kan kännas som en stor klump i magen som växer okontrollerat tills man inte längre kan andas.
I sitt sommarprat tar hon med oss på en resa genom Sveriges mörka historia under 1900-talet. Tillbaka till tvångsförflyttningarna, vilket hennes prisbelönta bok "Herrarna satte oss hit" handlar om.
Men kanske är sommarpratet framför allt en hyllning till sin áhkku, sin mormor, som gav henne orden. De delade ett språklöst band. Även om Elin Anna Labba tagit tillbaka samiskan i vuxen ålder genom intervjuer med de äldre samerna till boken, vet hon inte vilket språk hon ska använda vid ett sista farväl.
– När mitt hjärta har börjat slå med jämna slag, har hennes hjärta stannat. När jag fyllt ut hålet jag hade i mig, har hennes hål i jorden precis grävts ur, säger hon i Sommar i P1.