Katarina Pirak Sikku har letat länge och grävt djupt i sig själv för att kunna ge sin bild av hur den samiska verkligheten sett ut genom historien. Det är inte någon lättsam, eller direkt rolig resa som hon genomfört. Inte minst under den omfattande och närgångna skildringen av det svenska rasbiologiska arvet. I sin konst och i sitt berättande.
Hon nominerades också till Dagens Nyheters kulturpris 2015 för utställningen "Nammaláhpán" (Namnlös) på Bildmuseet i Umeå 2014.
Nu har hon under lång tid samlat ihop sina intryck från intervjuer, historiska dokument, samtal, erfarenheter och minnen till en bok som består av ett stort antal trådar som till slut förenas till ett. Själv beskriver Katarina Pirak Sikku boken som "spretig" men som ändå har en röd tråd rakt igenom.
–Jag har lite svårt att förstå hur det gick till egentligen, hur jag fick ihop allting, men det var aldrig något jag funderade kring när jag skrev, det fick bara komma lite som det själv ville. Jag tror det var bra.
Hur länge tog det innan boken var färdigskriven?
– Det tog ganska många år, men jag tror nog att jag har skrivit den inombords under hela mitt liv.
Hur känns det nu när den är klar?
– Det är jätteskönt men samtidigt nervöst eftersom den lämnar mig, den ska stå för sig själv, så det är mycket känslor just nu. Men jag är mest glad och lättad, det har varit en lång och djup process.
Katarina Pirak Sikku berättar att när hon första gången läste bokens förord så blev hon helt tagen.
– Jag fick läsa om och läsa om för att förstå att det är mig det är skrivet om. Jag ringde till och med hem till min man och läste upp det för honom. Sedan är jag väldigt stolt över att det nämns att den samiska berättartraditionen återges i boken. Det är så fint, jag är ju själv sprungen ur berättelserna.
Du är väldigt personlig i boken, inte minst i bildspråket.
– Jag upptäckte snabbt att bilderna hade en egen historia. En annan än stereotypen av bilder på samer från förr. Men det har varit en lång process. Jag har fått gå tillbaka till vem jag är och vilka fördomar jag själv har. Det var inte alltid så kul att skriva egentligen, men det svåra är det som lockar en vidare. Att gå förbi det där snäppet, och hur roligt det är att passera det. Det är nog faktiskt rätt roligt att jobba i motståndet.