I första bussen är det definitivt för sent att ångra sig. Framme i den större staden, navet i en komplicerad besökslogistik, är sjukdomen ett faktum. Den första login får bli på hotell med tanke på smittorisken.
Men det är en kraftig sjukdom och det enda som gäller är sömn, vatten och febernedsättande. Ibland ser jag på tv – landets nya statsminister firar jul i angränsande stadsdel – och lyssnar på telefonrapporter från mitt nätverk som ägnar sig åt julkonserter, julbasarer och julbord. Jag får allting noggrant beskrivet för mig och tänker att så fint de bevarar traditionerna och jag är nog med nästa jul.
Sen får jag flytta till vännerna till en jul i drömsk lättversion. Jag har ingen matlust men kan känna dofterna av julmaten, de levande ljusen och granen. Börjar läsa tidningen. Tv:n visar de klassiska julfilmerna. Serien "Frozen" som alla talar om vill jag däremot inte se.
På julafton tänker jag på alla som jag fått lämna återbud till. Förenas med dem i andanom när vi på var sitt håll sitter framför tv:n för att se utlysningen av julfriden – en tradition från svenska tiden. Värdfolket hämtas åt var sitt håll. Hjälper till med alla kassarna och blommorna och känner mig som en duktig hustomte. Många boende i huset – mest äldre – hämtas också till julfirande. Så många kramar, allvarliga och rörda miner för att ännu en gång få åka till julens hus med sin nerpackade kärlek.
På annandagen promenerar jag till det julöppna biblioteket ett stenkast bort och till Andparken där lilla Muminstatyn står under sin snömössa efter himlens senkomna julklapp.
Det känns som att jag har fått uppleva julens under: Jag har blivit mottagen trots min opasslighet, fått någonstans att sova, hjälp med min åkomma. Det är så när man har ett nätverk. Julevangeliets Maria hade bara Josef och djuren i stallet i sin mycket svårare opasslighet. Eller svåra vånda, som det står i "Kalevala". När jungfrun Marjatta föder hos hästarna, enda stället där hon är skyddad, förvandlar deras andning stallet till bastu, finska bondesamhällets förlossningsrum.
Det föds barn i ökensanden, på fartygskajer, i flyktinglägrens trängsel – vi orkar inte föreställa oss allt. Och även i våra rika länder finns det folk som saknar det mesta. De ger oss en möjlighet till mänsklig växt genom givandets glädje, åtminstone vid jul.