20 januari 1613 är dagen när freden i Knäred slöts mellan Danmark och Sverige. Så får vi, eller åtminstone fick vi, lära oss i skolan i ämnet historia, det som alltför lätt beskylls vara mest bara årtal, kungar och fälttåg.
Stämmer det påståendet måhända? Vid första påseendet kan så tyckas vara fallet - men då glömmer vi bort att även ta med de människor, bygder och landsändar som "drabbades" av såväl kungarna som krigen. Knäred är idag en gudsförgäten ort vid den dåtida riksgränsen mellan Halland och Småland. Orten har förvisso gått till historien men utifrån ett viktigare sammanhang än sin egen storlek. Knäred har blivit en symbol för freden. Så gäller idag när såväl svenske utrikesministern Carl Bildt som den tidigare danska biståndsministern kom på blixtbesök just på minnesdagen för att delta i ett fredsseminarium.
Så gäller även idag när man i de historiska källorna kan återfinna spåren i Norrbotten av vad som hände för fyrahundra år sedan. Med freden följde ett krigsskadestånd, Älvsborgs andra lösen, och vem skulle stå för detta om inte den förlorande statens invånare, d v s gemene man i Sverige. Det innebar att kustlandets befolkning här i norr fick betala 3 daler per "hjonelag" eller äkta par per år, medan änklingar ålades 2 och änkor 1 daler. Kyrkoherden i Luleå låg som jämförelse på tredje plats bland prästerskapet i dåvarande Västerbotten. Hans del gick på 38 daler.
Så långt har vi antytt slutresultatet. I omvänd ordning går vi så till förspelet och själva fredsslutet. I historieböckerna kallas förloppet för Kalmarkriget åren 1611-13 och bakgrunden till detta krig är den månghundraåriga motsättningen mellan Nordens dåvarande stormakter, Sverige och Danmark. Sverige kände sig innestängt av Danmark vad gäller tillgång till världshaven eftersom Skåne, Blekinge och Halland liksom Bohuslän ingick i det dansk-norska riket. Ur svensk synpunkt kunde nordnorska kusten vara ett alternativ. Under Karl IX:s tid drevs därför en offensiv s k Ishavspolitik vari ingick att ta upp skatt i kustlandet från låt oss säga Narvik och österut bort till Varanger. Detta var naturligtvis inte enligt danska önskemål men genomfördes dock vissa år. I det sammanhanget anlades också en kungsgård med vall vid Tanafjord liksom att kyrkor restes i Alta och Tana som tecken på svensk närvaro.
Det danska motdraget skedde främst i söder. Från Blekinge drog man mot Kalmar där fästningen d v s slottet intogs. Från Halland skedde en liknande framstöt mot Älvsborg, den svenska militära stödjepunkt som fanns i trakten av Göteborg och som skulle försvara den lilla kustremsan som Sverige ägde mot Västerhavet. Även Älvsborg intogs av danskarna och därmed stod Sverige utan två viktiga gränsfästningar.
I ett europeisk perspektiv var detta en hotande situation vad gäller maktbalansen i Norden. England uppträdde därför som medlare i en tvist som till stor del gällde nordnorska kusten. Resultatet blev fredsförhandlingar och i Knäred träffades, som man brukar säga, de två kungarna Gustav II Adolf och Kristian II. Vi är därmed tillbaka till 20 januari 1613.
Sverige befann sig den gången i underläge men freden stadgade i alla fall att gjorda erövringar skulle återlämnas. Det betydde att Jämtland och Härjedalen återgick till Danmark, medan Kalmar, Borgholm med Öland samt Älvsborg skulle lämnas tillbaka till Sverige. I fallet Älvsborg gällde tillägget att ett krigsskadestånd om en miljon riksdaler skulle betalas inom sex år.
Så har vi frågan om Nordkalotten. Där fick Sverige avsäga sig anspråken på området mellan Titisfjord (Tysfjord) och Varanger. Likaså skulle båda länderna ha rätt att använda vapnet tre kronor liksom att för Sveriges del skulle gälla tullfrihet i Öresund.
Fred rådde åter och befolkningen i gränslandet mellan Halland och Småland kunde måhända andas ut för några år, vana som de var med skövlande arméer.
Vad gällde då för dåtidens västerbottningar? Skatt skulle naturligtvis erläggas enligt gammal ordning. Till detta kommer Älvsborgs lösen som vi redan har talat om. Dessutom behövdes hästar för kronans transporter. Vidare fanns de s k utskrivningarna, där lämpliga soldater skulle tillhandahållas av bönderna. Den saken var extra aktuell eftersom Kalmarkriget avlöstes av svenska fälttåg mot Ryssland. Allt detta berörde lokalbefolkningen på ett eller annat sätt.
Den svenska expansiva ishavspolitiken var avslutad i och med Knäredsfreden. För svenska Lapplands del finns ett bestående resultat från ett årtionde tidigare. Sverige ville säkra överhöghet inte bara vid norska kusten utan även i Lappland. Därför skapades ett antal officiella kyrk- och marknadsplatser. Arvidsjaur, Jokkmokk och Jukkasjärvi kan vara exempel på detta. Och av dessa marknader är idag vintermarknaden i Jokkmokk den mest kända.
Från Knäred till Varanger till Jokkmokk, det kan vara djärva historiska jämförelser - men trots allt finns det ett historiskt samband. Jag nöjer mig med att citera några egna rader från ett sommarbesök i Knäred: "mossbelupna stengärdesgårdar, rönn, björk och ek, syra, plister och liten blåklocka, i bakgrunden en liten bondgård med brutet tak, med vedtravar, växthus och tennisnät. Minnesstenen förkunnar att danskarna fick ’högheten’ över samerna mellan Titis och ’Vardangerfjorden’, d v s hela den nordnorska kuststräckan från Tysfjord söder om dagens Narvik till Varangerhalvön längst bort i nordost. Och vidare: vid denna kungasten skall enligt traditionen självaste Kristian IV ha vankat av och an medan han väntade på att fredsfördragets olika versioner på danska, svenska och latin jämfördes med varandra."
I dagarna är det aktuellt för mig att vanka omkring i Jokkmokk på vintermarknaden, inte minst när eftermiddagens mörker sänker sig över orten. Tankarna går då till såväl Knäred som Jokkmokk och hur livet gestaltade sig för 400 år sedan.