Att ta del av resultatet blir därför som att stå på pass en klar och tidig höstmorgon:
En i och för sig angenäm upplevelse, även om inte allt som ens ögon registrerar är det spännande som man har hoppats på.
Birger Ekerlid skriver om Girjasdomen från i januari i år, den som innebar att Girjas sameby vann rättsstriden mot svenska staten och tilldömdes rätten att upplåta jakt- och fiskerättigheterna i sitt område. Det utlöste oro och vrede bland jägare också i andra områden, vilket bland annat resulterade i rasistiska hot i både ord och handling. De reaktionerna, skriver Ekerlid, ”visar att jakt och fiske är viktiga intressen för många och stor del av människors identitet”.
Genom historien har den identiteten formats redan från unga år, framgår det av Lilian Ryds text om ”Barn på jakt”. I den vittnar flera personer om hur de som barn lärde sig jaga med juoksa, armborst. Särskilt gällde det pojkarna, som ”kanske har det där i sig att de vill jaga och skjuta”, funderar Hildur Nyberg från fjällhemmanet Aktse i Rapadalen, syster till den berömde jägaren Sigurd Länta.
Själv var hon måttligt begeistrad av jakt:
”Om man är illa tvungen att ta död på ett djur, det är ju en annan sak. För matens skull, och om ett djur är sjukt och man måste avliva det. Men skjuta för nöjes skull, nej. Det är ingen tjusning.”
Respekten för jakten och bytesdjuren är grundmurad hos circumpolära folk, alltså de i viss närhet till Nordpolen, konstaterar Ryd. Nganasanerna på nordryska Tajmyrhalvön säger till exempel inte ”Nu går jag och jagar”, utan i stället ”Nu går jag och hälsar på”. En liknande tradition med oskyldiga omskrivningar finns hos de sibiriska selkuperna och nenerna.
Mikael Niemi skriver om hur han, den gamla vapenvägraren, vid provet för jägarexamen insåg att han nu höll på att lära sig att döda och Moa-Lina Olbers Croall minns ett omvänt perspektiv på jakt från sin barndom. När hon var åtta år och det var jakttider smög hon ut i skogen och tänkte: ”Jag undrar hur det känns att bli skjuten”.
Därefter vidgar hon, likt de flesta andra, Provinsnumrets tema och skriver om sin jakt på material till ett bokprojekt om Harriet Löwenhjelm och danskan Daisy Castenskiöld. Löwenhjelm jagade smådjur och skrev bland annat dikten ”Jakt på fågel”.
En del läsvärda texter är det, mer eller mindre skarpt formulerade – men en del gör det inte mycket om man missar.