Det är lördagskväll och jag öppnar Instagram och ser att några vänner äter middag med varandra, utan att de har bjudit in mig. Jag vill att de ska ringa och säga: ”Inga lördagar är roliga när inte du är med!” Det är söndag mitt på dagen och jag går förbi ett café där det sitter några jag känner. Jag vill att det skulle vara självklart för dem att fråga mig om jag inte skulle hänga på och fika. Det är måndag och de kollegor jag tycker bäst om äter lunch med varandra utan att fråga om jag vill följa med. Jag vill aldrig att de äter lunch utan mig igen.
Ingen i de här situationerna har förmodligen tänkt på detta: att jag kan känna mig så barnsligt sårad. Jag blir alltid så ledsen när jag upplever att jag inte får vara med. Det är nog orättvist av mig att känna så, för jag har många vänner och jag ringer inte heller alla jag känner så fort jag ska hitta på något.
Mina bästa vänner är de bästa personerna jag vet och utöver dem har jag ett gäng med kompisar och bekanta som jag har väldigt roligt med. Jag har alltid någon att prata med om jag vill och jag har aldrig behövt oroa mig för att det inte ska dyka upp någon när jag fyller år. Men ändå gör det så ont att känna sig bortvald sådär.
Jag vill vara den viktigaste personen i allas liv, men det kan jag ju inte vara. Det är därför så blottande, och kanske helt orimligt, när jag anklagar mina vänner för att jag inte får vara med. Så jag gör det inte. Jag skäms och låter jag bli.
Jag tror att svartsjuka i vänskapsrelationer är skamligare än svartsjuka i kärleksrelationer. I kärleksrelationer kan den upplevas som lite gullig, kanske nästan sexig, men i vänskapsrelationer är den bara krävande och krävande. Vänskap och kärlek skiljer sig såklart på många sätt från varandra och därför yttrar sig en eventuell svartsjuka inte likadant i de två olika relationerna. Men det känns paradoxalt att det pratas så lite om svartsjuka i vänskapsrelationer eftersom jag tror att många har känt det. De flesta har ju under ett liv betydligt fler vänskapsrelationer än kärleksrelationer och har därför säkerligen fått sig en släng av vänskapssvartsjuka någon gång.
Men kanske är det inte konstig att svartsjuka i vänskapsrelationer är så skamfyllt. Starka vänskaper ska ju vara någon slags fristad från jobbiga känslor. Men jag kan bara inte hjälpa att jag vill vara den viktigaste i allas liv och att jag blir så ledsen när jag inte får vara med.