Den blyga flickan från Haparanda fick sjunga solo redan som femåring. Och sången gav henne vingar. Direkt efter gymnasiet lämnade Elisabeth Lax hemstaden för studier i Uppsala, Stockholm och Göteborg. Det ena gav det andra, med sångkarriär, jobb som chef på Göteborgsoperan och kulturchef i Kungsbacka. Det dröjde 40 år innan hon återvände till Norrbotten och arbetet som kultur- och utbildningschef på landstinget och senare tillförordnad chef för Norrbottensteatern.
– Jag började fundera på var jag egentligen hör hemma. Det blev så tydligt att det var här i Norrbotten.
Hon fick jobbet på landstinget 2009, samtidigt som beslutet om den så kallade kultursamverkansmodellen kom, med samarbete med kommunerna och ett helhetsgrepp kring kulturen.
– Vi turnerade runt i 14 kommuner varje år. Det skapade relationer. Det roligaste med jobbet var alla möten med människor, det har varit så givande. Vart jag än kommer i Norrbotten så känner jag oftast någon – folk i föreningslivet, politiker, tjänstemän och andra. Det som jag tyckte var viktigt när vi skrev våra kulturplaner var att lyfta kulturen i hela länet.
Vad resulterade det i, rent konkret?
– Det stärkte kulturens utveckling och finansiering. Och det är viktigt att säga att politiken var med oss då. Det går inte att göra något som tjänsteman om man inte har förtroende inom politiken, säger hon och nämner Havremagasinet och Länskonstmuseet i Kiruna, Resurscentrum för konst och Resurscentrum för litteratur som exempel.
En stor motgång var dock att det inte blev någon dansinstitution.
– Jag blev så besviken, både på politiken och ledningen, för att det var så nära. Det blev en konsekvens av förändringen i ledningen inom landstinget som skedde i anslutning till att beslutet skulle tas.
En manifestation för Dansens hus i Norrbotten fick genomföras utomhus, då den inte fick hållas inne i landstingshuset.
– Den bestod av många unga deltagare som hade tränat och verkligen längtat efter den här dansinstitutionen. Och ingen från ledningen bemödade sig ens om att gå ut och titta. Det tyckte jag var jättetråkigt.
Just vid den tiden ringde Norrbottensteatern och frågade om Elisabeth Lax ville bli tillförordnad teaterchef efter Karin Enberg.
– De hörde av sig samtidigt som jag hade börjat överväga om jag ville vara kvar på mitt jobb i landstinget. Då blev valet ganska enkelt. Jag funderade lite, för det är ju ett jobb som kräver en del. Men det blev roligt, lite som att komma hem.
Hon tillträdde i december 2015 och blev kvar till oktober 2017. Det var en intensiv tid med jubileumsåret och satsningen på sommarteatern. Mest nöjd är hon med repertoaren:
– Vi satsade bland annat på genus- och jämställdhetsdramatiken, till exempel ”Liv Strömquist tänker på dig”, och gästspel som ”Hedda Gabler” från Dramaten. Att också möta det som rör sig nationellt inom teaterdramatiken tyckte jag var viktigt. Flödet mellan Norrbotten och resten av Sverige är en intressant fråga. Våra professionella utövare behöver också kontakterna med resten av Sverige. Det behöver finnas ett in- och utflöde för att vi ska kunna växa professionellt också här i Norrbotten.
Numera följer hon kulturen i Norrbotten som ”en vanlig medborgare”. De kommande besparingarna inom Region Norrbotten gör henne oroad:
– Jag saknar de starka profilerna som vågar stå upp för kulturen, och där var Kent Ögren viktig. Han vågade säga att kultur är viktigt, och att kultur måste få kosta. Det är ingen som gör det nu, på det sättet.
Hon ifrågasätter också hur kulturen kan hamna i motsatsställning till hälso- och sjukvård:
– För mig hör de ihop. Med kultur mår du bevisligen bättre. Det finns forskning på att kultur har betydelse för hälsan, både socialt och i rehabiliterande syfte. Och kulturen måste in överallt, den är ingen liten tarm någonstans. Det är ett sätt att förminska kulturens betydelse att sätta den vid sidan av, när den egentligen hör ihop med så mycket annat. I stadsplaneringen måste den finnas med redan på planeringsstadiet, inte komma med en liten skulptur på slutet, det räcker inte.
– Vi måste också våga stå upp för kulturens olika former. Vi ska vara stolta över den professionella kultur vi har, samtidigt som vi ska stötta amatörverksamheten, kulturskolorna och föreningslivet, som har en så grundläggande betydelse för vår utveckling.
Hon är också skeptisk till att slå samman kultur med andra förvaltningar som gjorts både på regional och kommunal nivå.
– Det vill mycket till för att det ska lyckas, och för att kulturen ska få en stark plats. Det har visat sig på många håll att det inte fungerar.
För Elisabeth Lax har det varit viktigt att inte vara för mycket byråkrat:
– Min längtan har hela tiden varit att driva frågor, driva saker framåt. För att kunna göra det måste man vara byråkrat emellanåt, men inte fastna i ett byråkratiskt beteende. Det räcker inte att jag gör en bra kulturplan eller ett bra beredningsunderlag, jag måste samtidigt agera. Och ständigt jobba med människor och möten.
Efter tio år i länet går alltså flyttlasset söderut igen.
– Det känns bra, men lite underligt. När jag kom tillbaka hade jag tänkt att jag skulle förbli här. Men livet förändras. Alla i min familj, dotter och syskon, finns nu i Stockholm. Jag hade fler släktingar som levde då, nu har jag några kusiner i stan som jag träffar ibland. Men min bror och jag har ett sommarställe precis innan Seskaröbron, så jag klipper inte alla band.
Beslutet att flytta har vuxit fram successivt.
– Jag har fått en del uppdrag, så jag har grejer att göra i Stockholm. Då blir motivet att flytta lite starkare, säger hon och nämner arbetet som styrelseordförande på Folkoperan och engagemanget i Riksskådebanans styrelse.
Vad tar du med dig från tiden i Norrbotten?
– Alla möten med människorna här, och att det gick att göra skillnad i en byråkratisk organisation. Jag kan ärligt säga att jag har haft roligt. Och jag har alltid haft en längtan tillbaka hit, så vi får se hur det går nu när jag flyttar.