Trots att han flyttade tidigt ligger Kiruna fortfarande nära:
– Det är ju de allra viktigaste åren i ens liv, då man formas till den man är. Medan jag hade mamma och pappa kvar där uppe så var jag där rätt ofta. Och kameran har jag alltid med mig, så bilder fanns ju.
Men först för några år sedan bestämde han sig för att det skulle bli en bok – med hans personliga minnen av barndomsstaden. Han beskriver det som ”den gamle mannen som går i barndom”:
– Jag har tänkt tillbaka på hur jag hade det i Kiruna. Vad var viktigt för mig? Vad gjorde jag? Det har jag sökt upp och fotograferat som det är i dag. De flesta bilderna är från 2010 och framåt. Det finns några gamla, analoga foton med, men de flesta är tagna i närtid, digitalt.
Han minns hur de samlade granar till majbrasan, gitarrspelandet i kulturskolan, och när han spelade knattehockey:
– Jag var urusel i idrott och halkade omkring på isen. Jag stod vid rinken och frös, tittade på hockeymatcher, kollade när Börje Salming spelade. Och isladan finns ju kvar. Skillnaderna är kanske inte så jättestora, faktiskt.
Samhällsomvandlingen var en bidragande orsak till bokens tillblivelse:
– Min ambition har inte varit att dokumentera stadsflytten, det har Kjell Törmä gjort ett fantastiskt jobb med, men det har varit en katalysator. Jag har istället relaterat till min barndom och ungdom. På många av bilderna i boken kan man inte ens se att det är Kiruna.
Känslorna för barndomsstaden innehåller en hel del vemod:
– Någonstans förstår jag ju att gruvbrytningen måste fortsätta, utan den blir det inte så mycket med Kiruna. Men visst är det sorgligt att titta på gamla järnvägsstationen, hur den bara försvinner och blir en grushög.
– Och stadshuset, som betytt så mycket för Kiruna genom åren. Jag var inte så gammal under gruvstrejken och har inte så jättetydliga minnen, men stadshuset blev hela Kirunas vardagsrum då. Och så plötsligt är det borta.
Många minnen från förr har dykt upp under arbetet:
– Jag tänker på Snusdosan och Ortdrivaren. Det kvarteret, som varit en profil för Kiruna, ska tömmas och försvinna. Och all den där utsikten mot fjällvärlden från gamla centrum som inte heller finns kvar.
Anders Alm växte upp på Renstigen, ett område som inte påverkas av omvandlingen.
– Men vägarna man gått, ställena som man varit på. Min gymnasieskola Hjalmar Lundbohmsskolan kommer väl att försvinna. Det känns tråkigt att de ska riva det som är fullt funktionsdugligt och skulle kunna stå kvar i många år till.
I förordet till boken skriver Anders Alm att han har försökt återerövra Kiruna.
– Jag har inte bott i stan på 45 år, och när jag ser förändringarna känner jag inte igen mig i stan. Jag kände att jag ville gripa tag i mina gamla minnen. På något sätt har jag lyckats bearbeta det via arbetet med boken.
Samtliga bilder i ”Grouse city ” (Ripstaden) är i svartvitt.
– Jag har valt det som känns som Anders Alm, rent fotografiskt. Men fotografering är i stunden kanske ingen intellektuell verksamhet. Jag går på magkänslan.