Det är en dubbel, 24 låtar. Och jag häpnar när jag noterar arga titlar som Skiten vinner och Gordon Gecko. Läser texterna först och väntar mig en frustande och fradgatuggande nationalskald. Men Ulf Lundell är inte så värst arg längre, förutom några obligatoriska Don Quijote-fäktningar med den brötiga gitarren mot väderkvarnarna. Nej, snarare bränner det till som bäst när Ulf låter vemodig - som i öppningsspåret Redan där och Mitt ansikte. Den sistnämnda handlar om utförsäljningen av Serafen i Stockholm, som såg klippare göra mångmiljonvinster.
Det är som om Ulf gett upp lite och inte orkar vara arg utan mest känner sig sorgsen över att folkhemmet raserats ännu mer av "Dom fyras gäng" sedan vi hördes av sist.
Men måste högakta det. Verkligen. Medan andra artister lierar sig med sportdrycker för att överleva befinner sig Lundell i en position där han kan och ska rasa. Men det är lätt pinsamt i låtar som Schabbelbabbel där 63-åringen går till storms mot sociala medier.
Och däri ligger bristen på något sätt. Ulf Lundell verkar sakna en kreativ motkraft, som kan säga åt honom när han kör i diket. När han får något infall, som en poänglös Eldkvarn-cover eller bara kasta in en Brechttolkning. En enkelskiva hade varit riktigt bra. Men nu är det för många låtar som inte håller måttet, för mycket som låter otidsenligt och ganska så trött.