NY BOK
Linda Jones
Bete sig
Vox by Opal
När Stina kommer hem från en utlandsresa med sina kompisar har allt förändrats. Pappa ser henne inte i ögonen, mamma har slutat kommentera hennes dåliga vanor. De samlas och föräldrarna berättar för Stina att de ska skiljas. Det borde kanske inte vara någon överraskning, men det spräcker hela hennes existens. Läkarutbildningen hon sökte för att göra föräldrarna stolta är inte längre lockande. Att sommarjobba har inte längre någon betydelse. Hennes bästa vänners sms är bara jobbiga.
Men när hon läser en artikel i tidningen om en man som ensam flyttat till skogen och älskar det, så bestämmer hon sig. Hon hyr en stuga mitt ute i ingenstans, med bussen till närmaste by endast varje fredag. Flera kilometer till hållplatsen, ingen el, och inga människor. När mobilbatteriet tar slut så tar det slut.
Men det är inte en dans på rosor. En storm river sönder taket som börjar läka, mössen äter upp hennes matförråd, hon klarar knappt att hugga ved och en ung granne stirrar på henne alldeles för mycket som en utsvulten varg.
Stugan ger henne lika mycket problem som frid. Hon älskar att vara där, ska aldrig hem. Men någon gång måste hon konfrontera alla problem där hemma. För än finns det ingen som förstår varför hon är där ute. Och varför hon inte kommit hem.
Författaren Linda Jones varvar ungefär vartannat kapitel med nutid, Stina i stugan, och de andra med dåtid. Vad som skett med familjen, vad som var sista droppen som fick henne att åka ut till stugan. Samtidigt som det är intressant att få reda på vad som ledde henne ut i skogen grips man av spänning när grannen och hans kompisar kommer fulla till hennes gård och skriker hädelser och svordomar. Eller när taket går sönder och hon inte har någon spik att laga med det. När allt går så fel som det kan.
Men vissa av problemen är också irriterande. Till exempel kan hon inte hugga ved, och försöker alldeles för länge utan att få någonting gjort. Och inte heller kan hon spika i en spik rakt. Det tar fyra försök innan hon ens fäster den.
Denna oduglighet irriterar mig, för vem kan inte spika i en spik? Hugga ett vedträ? Men denna frustration fick mig att inse hur ovanligt det kan vara att ha den kunskapen. Jag har växt upp i en stuga, och mina föräldrar har lärt mig allt det där. Men alla har inte samma möjlighet. Alla i Norrbotten har inte stuga eller hus. Behöver aldrig spika en spik. Hur är det då i storstäderna? Vet stockholmarna ens hur man håller i en yxa?
Det är synd. Dessa basala kunskaper och färdigheter som vi använt oss av långt innan el, kylskåp, element och annan lyx är kanske inte nödvändiga för alla. Men jag tror att de är viktiga att kunna. För när Stina äntligen lyckas hugga ved känner hon sig fantastisk. Som en metafor för hela berättelsen: Det är viktigt att lära sig att ta hand om sig själv.
Boken inspirerade mig. Den fick mig att vilja ta mig ut i skogen, och leva där. Klara mig på de resurser som finns. Finna samma frihet i naturen och självständigheten som Stina gjorde.