I Wollters bildvärld

För många radiolyssnare är Stina Wollter känd från Karlavagnen där hon under tre år varit programledare en dag i veckan. Andra har sett henne i program som På spåret. Men i grunden är hon konstnär och har gjort en intressant resa från att vara konkretist i Lennart Rohdes skola, till att bli en narrativ konstnär med djupt personliga motiv.
- Jag hann ha Lennart Rohde som lärare under två somrar och jag är glad för det. Han betydde väldigt mycket för mig som konstnär och utan honom hade jag nog inte varit där jag är i dag. Fast när kritikerna påpekade att jag var en mini-Rodhe så fick jag en kris och fick gå en dust med mig själv. Kritikerna påpekade släktskapet och undrade vad jag egentligen ville berätta med min konst. Det var huvudet på spiken, säger Stina Wollter när vi träffas på Galleri Skåda, där hon öppnar sin utställning under lördagen.
Kritiken gjorde att hon vågade söka sig mot ett mer personligt måleri.
- Jag var sjuk av skräck för att ge mig in i det personliga och den narrativa, säger hon.
Men så blev det. I dag rör sig Stina Wollters måleri i ett figurativt landskap där man kan se flickor framför en hyreshusfasad, eller planterandes träd i en mylla som rymmer mängder av bilder på olika människor i underjorden. I en av de mer provocerande bilderna ser man två flickor plantera sitt träd ovanför bilder av kvinnor i sexualiserade och rent pornografiska bilder. Det är som om barnen planterar på det förflutnas mylla.

Ofta har bilderna också en doft av 50-talets idylliserande bildspråk runt kärnfamiljen - trots att en del av bilderna kan handla om separationer och familjens upplösning.
- Jag dras till de där 50-talsbilderna och det är en värld jag gärna kliver in i. De har något av en förlorad oskuld över sig och jag slukar allt jag kommer över om den tiden. Det fanns förstås mycket dubbelmoral på den tiden med kvinnoförtryck och ojämlikhet. Fast bara tio år senare var allt förändrat med p-piller, sexuell frigörelse, vänstervågen och allt, säger Stina Wollter.
Historien går igen i många av hennes bilder. Både världshistorien och familjens.
De stora skeendena går in i familjehistorien och bilderna som hon gör.
- Mina morföräldrar var nazister och mamma gifte sig med den rödaste som fanns. Det var spännande att växa upp i den skärningspunkten, även om det inte alltid var lätt. Men genom familjen fick jag språket i ord och bild och det är jag tacksam för, säger hon.
Det är också genom bilden som hon tagit sig an saker som varit svåra personligt. Till exempel systern Ylvas borgång och Stina Wollter visar två bilder som för henne är bilden av henne själv och systern.
- Ylva hade en sådan batiktröja, så för mig är det hon. Hon dog i anorexia i början av 90-talet. Det tog lång tid innan jag släppte in henne i mina bilder. Men till sist förstod jag att mycket av det jag gjorde handlade om min relation till Ylva. Och det fantastiska med konsten är att jag kan regissera vad som händer där, säger Wollter.

Samtidigt vill hon inte lägga ut pekpinnar om vad bilderna ska handla om för publiken.
- På en utställning var det en kompis som gått igenom en livskris som började gråta inför en av mina bilder. Hon tyckte att den handlade om henne. Och sedan var det två personer till som sa att den handlade om dem, trots att min tanke med bilden var något helt annat än vad de upplevt. Så det var en puff i sidan för mig att inte säga för mycket om bilderna. För det kan hända coola grejer i konstens rum och för mig är mötet med publiken viktigt. Berör bilderna någon har det varit värt all möda, säger Wollter och berättar att hon har samma känsla inför arbetet med Karlavagnen.
- Radion är det bästa som kunde hända. Det berikar mitt konstnärskap att få möta andra och prata med dem. Jag står ju själv i min ateljé under de andra dagarna av året och programmet ger en perfekt balans. Dessutom ger det en inkomst. Det är svårt att leva enbart på konsten och jag har slutat sörja att jag inte kan försörja mig fullt ut som konstnär. Jag var bitter över det ett tag, men går det ihop själsligt så är det ok. Så måste det vara.