Med det i minnet blir det extra underhållande att läsa en kort passus i Merete Mazzarellas senaste bok ”Skulle vi alla kunna samsas? Essäer om vår samtid”.
I den berättar hon om när hon för 20 år sedan hörde en föreläsare jämföra ett vårdteam med en kvartett som spelade kammarmusik.
Hur skulle det låta, undrade föredragshållaren, om en uppdragsgivare som ville spara frågade musikerna: ”Hör ni, det där stycket som tar femton minuter – skulle ni inte kunna spela undan det på tolv?” Eller: ”Jag tänkte att vi skulle plocka bort en av er. Visst ska väl tre kunna spela lika bra som fyra?”
Det är såna resonemang som vårdpersonal ständigt får höra, menar Mazzarella, för att omgående korrigera sig: ”Nej, det är inte det här de råkar ut för, det är nämligen ingen som frågar dem, de hetsas bara ständigt att jobba fortare, de får ständigt finna sig i att bli färre.”
Hon frågar sig varför personal inom vården bemöts med mindre respekt än musiker.
Ingen skulle, åtminstone inte utan att bli hånad och tagen för korkad, få för sig att av besparingsskäl föreslå att en symfoniorkester bara spelar tre av ”De fyra årstiderna” av Antonio Vivaldi, eller kräva att en pianist river av ”Minutvalsen” av Frédéric Chopin på 45 sekunder.
Fast i vården, där anses färre kunna klara jobbet – och jobba ännu lite snabbare.
Intressant blir att höra hur tongångarna går när coronakrisen är förbi.